Plötsligt tar han fart och försvinner allt längre ner på vägen

Storebror cyklar. Foto: Bloggägaren

Jag minns första gången våra blickar möttes. Han låg på bordet och fick navelsträngen avklippt av mig. Han tittade på mig med fast blick. Jag glömmer det aldrig. Den blicken gick rakt in mig. Den såg allting. I övrigt var han hjälplöst liten. Men blicken den var envis.

Det var snart sex år sedan.

Nu tränar vi på cyklingen. Han försöker hitta balansen och kanske framför allt koncentrationen. Plötsligt tar han fart och försvinner allt längre ner på vägen. Helt på egen hand. Han vinglar till och jag är precis på väg att springa ikapp när han rätar upp sin cykel och fortsätter framåt. Allt längre bort. Och jag känner både stolthet och separationsångest samtidigt. Han har blivit så stor. Snart börjar han skolan.

Han stannar och står där precis där grusvägen svänger in bakom träden. Han vänder sig om och tittar på mig.

Det är samma envisa blick som för sex år sedan.

Sen skrattar vi.