Vi får bilderna från skolfotografen på vår äldste son. Det är hans första. Av någon konstig anledning blir jag gripen av dem. Han tittar på oss lite vilset. Han ser stor ut. Fast ändå så liten. Bilden blir ett glapp där vi ser in i hans verklighet där vi inte är med.
Han är en pojke som inte söker större samhörighet. Han håller sig till sina närmaste vänner och får ha välja själv så föredrar han ofta ensamheten.Han är nog vad som kallas en introvert personlighet. Jag ser så mycket av mig själv i honom. Jag förstår mycket väl hans argument när vi undrar om allt är bra. Han säger att det är bra. Att han vill sitta avskilt och titta på. Tänka. "Natten är den bästa tiden" säger han. "För då har man så mycket tanketid".
Jag var sådan då och är sådan fortfarande. Jag känner igen den där exakta magkänslan när man blir tvingad till deltagande i ett sammanhang man helst vill slippa. Jag kramar honom och säger att allt är okej. Säger att "du gör rätt" samtidigt som jag försöker få honom att förstå att man nog måste spela med lite också. Samhället är inte anpassade för de introverta personligheterna. Man ska vara utåtriktad och sociala med alla. Det är så roligt att umgås med alla hela tiden.
Eller inte.
Som förälder vill man hjälpa sina barn att klara sig i livet. Men samtidigt vill man att de ska vara sig själva och ingen annans förväntningar. Det är en svår balansgång det där och jag svajar fortfarande på linan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar