jag läser en intervju. ett citat. det triggar någonting. det har funnits där ett tag men det där citatet fick mig intresserad på riktigt. och sen tänker jag på ett annat citat som fungerat som ledstjärna en tid:
Who brought this world of sorrow?
Who stole your tomorrow?
och allt faller på plats. jag gör plötsligt något jag aldrig gjort förut.
jag läser ett partiprogram.
något jag svor på att aldrig göra. jag har flytt politik. jag har undvikit det medvetet. åsikter har jag haft men politik: nej. och för att citera ytterligare en text så har politik alltid varit skaka hand, skratta och le (vi vet att ni ljuger) för mig. men i takt med att demokratin kidnappats av mörka högermän så har det gnagt i mig.
jag måste ställa mig i ljuset.
alltså måste något jävla ställningstagande göras.
det är en ovan känsla. och djupt personligt. därför kommer jag inte att berätta eller argumentera. jag vet inte ens vad jag ska göra med allt det här. förmodligen bara vila i det och för en gångs skulle veta vad jag ska lägga för sedel i valurnan nästa år.
i en i övrigt dåraktig samtid så fanns det plötsligt en röst av vett och sans.
en sten föll från mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar