jag minns inget mer

Frosten biter sig fast i trädens grenar. Allt är insvept i dimma och is. Jag tänker på dig.

Jag tänker på den där våren för 16 år sedan. Det hade varit en kall vinter. På många sätt. Och jag var kall ända in i märgen. Istappar hängde på insidan av min bröstkorg. Men så kom du.

Det var valborg. Eldarna tändes. Snön jagades bort och solen återvände. I festens sus och dus stod du bara där. Plötsligt. Med ett leende som gick rakt genom rummet och träffade mig så hårt att jag fullständigt tappade fattningen.

Fyra veckor senare. En annan fest. Jag minns inte vilken. Jag försökte undvika dig. Men du satte dig bredvid mig på det där självklara sättet som du gjort sedan dess. Jag minns inget mer av festen. Jag minns bara dina ögon, ditt leende och din röst.

Snart 16 år senare. När jag lämnar huset tidigt på morgonen och februari gör sitt bästa för att slå kölden i mig minns jag bara det.

Sådan är kärleken.