I början av 90-talet gick jag och min vän Alexander genom den där perioden många tjugoåriga män går igenom på ett eller annat sätt. Vi läste Kerouac och lyssnade på Ulf Lundell. Sturm und drang. Sökande och frihetstörst. Och lite mer törst. Och massor med Lundell. 1993- 1996 såg vi Lundell live kanske sex eller sju gånger. På gränsen till ohälsosamt mycket. Och så lyssnade vi på skivorna.
Lundell blev en mentor som berättade om friheten, livet och kvinnorna. Visst låter det lite patetiskt idag men så var det. Jag gillar Uffe idag också men på ett annat sätt.
Jag får en konstig känsla i hela kroppen när jag hör vissa låtar med Lundell. "Skyll på stjärnorna" är en av dem. Jag hade inte hört den på många år men här om dagen lyssnade jag på den igen. Då kröp allting på mig. Hela den där känslan från 1994 dök på mig som en vampyr. Intensiva minnesbilder av lägenhetsfester i Hallstahammar, sömnlösa arbetslösa nätter, skratten och gråten från mina bästa vänner och så Uffe som sjöng om skrikande rävar och att man ska leva som om man lever. Och att man ska skylla på stjärnorna så stannar någon kvar.
Ack denna romantik och rebellmyt.
Vi överlevde allihop vår ungdom. Kanske var det lite tack vare Ulf Lundell.
Lyssna på "Skyll på stjärnorna" på Spotify.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar