Tal till herr och fru Bigenius vid deras bröllopsmiddag 29 december 2012

"Som bestman och äldste vän till brudgummen förväntas man att leverera sanningarna i talet vid bröllopsmiddagen. Jag skulle säkert kunna leverera historier som platsar på vilken kvällstidnings löpsedel som helst men jag tänker inte göra det ikväll. Jag spar dessa till min självbiografi.

Istället tänker jag beskriva min bäste vän Alexander utifrån några ord och begrepp som kan knytas till min vän.

Bob Dylan. Uppenbarligen är det där man börjar. Mitt första minne av Alex överhuvudtaget är hans storslagna framförande av ”Mr Tambourine Man” på Tunboskolans årliga musikshow i nionde klass. Ensam framför han den med gitarr och munspel.

Livskonstnären. I Alexanders värld har det varit rimligare att köpa en ny pipa eller en Jimi Hendrixskiva i slutet på månaden än köpa mat. Man kan säga att Alex ibland har svultit för konsten. Bokstavligt talat.

Radiokollegan. Vi har gjort radio under hela vår vänskap. Från de första stapplande stegen sommaren 1989 på Hallsta Närradio via diverse ungdomsprogram fram till 1995 och sedan studentradio i Linköping och nu bygger vi åter ett imperium i etern varje torsdag.

Samtals/terapipartnern. Vi har fört ett mer eller mindre intensivt samtal i över 20 år du och jag. Om allt och allting. Ofta med en eller fler referenser till TV-serien Simpsons av någon anledning. Vi delar kanske inte alltid slutsatsen där Alex oftast har en mer revolutionsromatisk lösning än mig men vi är oftast överens om analysen.

Poeten och romatikern. Alexander är en skrivande människa. Den bästa sorten. Han är av den övertygelsen att ordet är vägen. En sådan man måste vi alla beundra. Han drömmer om att leva på sitt skrivande eller åtminstone låta sig leva med skrivandet. Jag ser fram emot den dagen hans dikter slår ner i de litterära Sverige som klusterbomber och breder vägen för en ljusare poetisk värld.

Se där. Några ord om vem Alexander är. Och då har jag inte nämnt några av våra galna äventyr på hustak, rockabillyspelningar i Örebro, vansinniga allsångsnummer från tredje våningen eller busringningar till Henrik Schyffert.

Efter en grandios krasch i Eslöv som anstår en stor poet och en kort sejour i Västerås begav sig min vän till Karlstad. Vad han gjorde där till en början är oklart men en dag deklamerade han att han var färdig med kvinnor. Fan vet vad som hände.

Men sen kom Therese.

Och du ska veta Therese att jag är evigt tacksam för det. För aldrig har jag sett honom lyckligare än nu.

Sällan har jag sett två jag bli ett vi så snabbt.

Jag antar att det är detta som är kärleken.

Håll om varandra. Håll om varandra med mjuka händer.

Så... Mr Tambourine Man, play a song for me. In the jingle jangle morning I'll come followin' you."

"Singles" 20 år - Det känns som ett ögonblick har passerat. Och en evighet.

Det finns vissa filmer som följer en genom livet. För mig är det "Natural born killers", "Almost Famous", "High Fidelity", "True Romance" och inte minst "Singles". I år är det 20 år sedan den sistnämnda hade premiär.

Handlingen är egentligen en ganska banal relationshistoria mellan människor i 30-årsåldern men inramningen och tidsperioden är klockren. Tidigt 90-tal i Seattle. Grunge. Det är en film som handlar om tiden då jag var ung och visst handlar det om nostalgi varje gång jag ser om den. Plus att det är en väldigt bra film. Men så är det ju Cameron Crowe som har regisserat och skrivit den.

Att det skulle vara 20 år sedan den den kom känns fullständigt verklighetsfrämmande. Tiden flyger och vi med den. Jag var 20 år gammal när den kom. Nu är jag 40.

Det känns som ett ögonblick har passerat. Och en evighet.

Saker som inte lämnar mig ifred: Skyll på stjärnorna

I början av 90-talet gick jag och min vän Alexander genom den där perioden många tjugoåriga män går igenom på ett eller annat sätt. Vi läste Kerouac och lyssnade på Ulf Lundell. Sturm und drang. Sökande och frihetstörst. Och lite mer törst. Och massor med Lundell. 1993- 1996 såg vi Lundell live kanske sex eller sju gånger. På gränsen till ohälsosamt mycket. Och så lyssnade vi på skivorna.

Lundell blev en mentor som berättade om friheten, livet och kvinnorna. Visst låter det lite patetiskt idag men så var det. Jag gillar Uffe idag också men på ett annat sätt.

Jag får en konstig känsla i hela kroppen när jag hör vissa låtar med Lundell. "Skyll på stjärnorna" är en av dem. Jag hade inte hört den på många år men här om dagen lyssnade jag på den igen. Då kröp allting på mig. Hela den där känslan från 1994 dök på mig som en vampyr. Intensiva minnesbilder av lägenhetsfester i Hallstahammar, sömnlösa arbetslösa nätter, skratten och gråten från mina bästa vänner och så Uffe som sjöng om skrikande rävar och att man ska leva som om man lever. Och att man ska skylla på stjärnorna så stannar någon kvar.

Ack denna romantik och rebellmyt.

Vi överlevde allihop vår ungdom. Kanske var det lite tack vare Ulf Lundell.

Lyssna på "Skyll på stjärnorna" på Spotify.

Saker som inte lämnar mig ifred: X-Men av Chris Claremont och John Byrne

Under 80-talet läste jag enorma mängder serietidningar från Marvel Comics. Spiderman, Hulk och X-Men. Speciellt X-Men var favoriterna och speciellt de historier som författades av Chris Claremont och tecknades av John Byrne i början av 80-talet. En guldålder. Bra story och utsökt seriekonst. Jag har fortfarande kvar alla de där tidningarna Semic gav ut på svenska i säkert förvar. En dag ska jag läsa om dem.

Remix: Blood Brothers

Alexander skickade ett blandband till Remix som varit vilande ett tag. Här kommer en för mig väldigt cool sammanfattning av åren 1992 - 95 då nätterna var ändlösa, det sjöngs och skrålades och vi tillbringade väldigt mycket tid i Dicks källare i centrala Hallstahammar jag, Alex och Daniel.

En tid som jag tror många unga män går igenom. Inte riktigt vuxna, inte riktigt unga utan precis på gränsen till det verkliga livet. Och då söker man svar. Vi fann dem hos farbror Cornelis, farbror Leonard, morbror Bruce och kusin Strummer. Och ibland kom gubben Lundell förbi...

Lyssna här