|,,|

Det finns musik jag alltid återkommer till. Som en komet. Under långa perioder lyssnar jag inte alls på viss musik. Men jag vet att det alltid kommer perioder då jag lyssnar genom hela diskografier med Black Sabbath, Alice Cooper, Metallica och Kiss. För hårdrocken finns alltid där. Jämt.

Bakom fasaden som säger att Miles och Coltrane är genier. Bakom depprockaren och utforskaren av elektronisk musik står en fjunig 15-åring med feg hockeyfrilla och kramar det slitna exemplaret av Dios "Dream evil" eller Judas Priest "Painkiller".

Just nu har "Hårdrockens historia" som visas på SVT kastat mig in i en djup hårdrockspsykos igen. Får se när det går över...