Hit the lights

Den 30 maj 1993 såg jag Metallica på Stadion i Stockholm. Det vard en bästa spelning jag varit på. Den 30 maj 2014 är det dags igen. På Gärdet i Stockholm.

Jag räknar dagarna.

Sabbath bloody sabbath

Black Sabbath. Friends Arena 22 november 2013

 

Det makalösa konsertåret 2013 är avslutat. Ett år som bjudit på enorma upplevelser. Både med "nya" band som Baroness, Vista Chino, Crucified Barbara, Orange Goblin och några till.

Men det som har varit höjdpunkterna 2013 har varit två stora band som betytt oerhört mycket för mitt musiklyssnande. Och ja jag erkänner att nostalgifaktorn här kanske har fördunklat mitt omdöme något.

Iron Maiden besökte Friends Arena i juli och levererade skamlös nostalgi med sin Maiden England-turné. Jag var i extas. Dels har jag skam att säga aldrig sett Maiden förut. Och att nu få  chansen att se showen från 1988 som tillhör en av mina favoritperioder var ren lyx det usla ljudet på arenan till trots.

Så Black Sabbath. Så här nära orginaluppsättningen är vi aldrig få se dem igen. Och förmodligen inte i så bra form trots Iommis cancer och Ozzys vaklande hälsa. I två timmar fick vi dyrka riffen som skapade hårdrocken.

Lägg därtill Nick Cave & The Bad Seeds på Annexet nyligen och en kommande session med Zappa Plays Zappa där skivan "Roxy & elsewhere"(den första musik jag överhuvudtaget minns) ska spelas i sin helhet så har ni ett konsertår som bjudit på nya upptäckter och fantastiska minnen.

What you don't know sure can hurt you, what you can't see makes you scream

15-åringen är alltid närvarande. Jag känner mig som en eländig bakåtsträvare. En nostalgiknarkare. Jag väljer bort att förstå nya saker. Håller fast vid det som var bra då. Kanske mest i valet av musik. Jag köper bara gamla skivor. På vinyl. Och köper jag något nytt så köper jag sånt som låter gammalt.

För varje dag som går bleknar minnet lite till. Verklighetsuppfattningen om hur det verkligen var blir allt skevare och är snart något annat. Jag har ingen längtan efter att allt verkligen SKA bli som förr. 80-talet. Detta årtionde av dålig smak, kallt krig och trygghet. Men tanken på det som var är en snuttefilt när vuxenlivet ställer allt högre krav.

Men Dee Snider är, och kommer alltid att vara, en del av mig.

Uppdaterat

Sen hände det här:

Into the void

Förra sommaren blev vi blåsta på Black Sabbath men hade kul ändå. Nu ska dom göra ett nytt försök i november. Optimist som man är så är biljetter fixade.

Fast egentligen vill jag mest ha affischen. Skivan motivet är hämtat från är inte så bra men omslaget är det bland de snyggaste som gjorts.

Och långsamt börjar förväntan på nya skivan "13" öka.

Rösten i radion

Nästan varje torsdag i ett år nu har jag åkt till studion med en bunt skivor och suttit bakom mikrofonen och pratat om musiken. Det är så enormt roligt. Det har jag tyckt i över tjugo år nu. Jag kan fortfarande känna samma pirrande känsla innan signaturen kastas ut från masten på vattentornet över kommunen och jag vet att jag snart ska hälsa lyssnarna välkomna. Det är någonting magiskt att veta att rösten och tonerna av musiken omvandlas till en elektrisk frekvensvåg som med 103,7 megahertz rullar ut över nejden.

Jag vårdar 15-åringen där i studion.
Jag spelar vinylskivorna från min ungdom.
Jag botaniserar i rockhistorien.
Jag upptäcker ny musik där bakom mixerbordets uppdragna reglar.

Det är en ritual.

Jag vet inte om någon lyssnar. Det är sekundärt. Jag gör radio som jag själv vill höra.

Jag hyllar musiken jag älskar.

Och jag vet att allting sänds ut i evigheten.

|,,|

Det finns musik jag alltid återkommer till. Som en komet. Under långa perioder lyssnar jag inte alls på viss musik. Men jag vet att det alltid kommer perioder då jag lyssnar genom hela diskografier med Black Sabbath, Alice Cooper, Metallica och Kiss. För hårdrocken finns alltid där. Jämt.

Bakom fasaden som säger att Miles och Coltrane är genier. Bakom depprockaren och utforskaren av elektronisk musik står en fjunig 15-åring med feg hockeyfrilla och kramar det slitna exemplaret av Dios "Dream evil" eller Judas Priest "Painkiller".

Just nu har "Hårdrockens historia" som visas på SVT kastat mig in i en djup hårdrockspsykos igen. Får se när det går över...

Acting like a manic!

Dave Mustaine & James Hetfield  den 9 december 2011

Ii förra veckan firade Metallica sitt 30-årsjubileum genom att göra fyra spelningar på The Fillmore hemma i San Fransisco. Trogna läsare vet att jag har en ogenerad offentlig kärleksaffär med det här bandet sedan 1986. Tyvärr varjag inte på plats men genom den moderna tekniken kunde jag följa spelningarna i realtid via Twitter och Youtube och på Facebook genom vänner och bekanta på plats.

En hel massa gäster var på scen och deltog. Som  till exempel Diamond Head, Biff Byford från Saxon, Glenn Danzig, Rob Halford, Ozzy och Geezer, Jim Martin, King Diamond, Jason Newstedt och som avslutning Dave Mustaine, Lloyd Grant och Ron McGoveny (orginalmedlemmarna från 1981-83). Jag får gåshud av det bara jag tänker på det.

Dessutom fick man som medlem i The Metallica Club en ny låt varannan dag i e-postbrevlådan. Inte illa.

Jag begär inte att någon ska förstå det här. Det finns ingen logik. Men det är en livslång relation med ett band som alltid kommer att finnas där.

But we will never stop


We will never quit

cause we are... Metallica!
 

Heavy Metal Thunder

Iron Maiden - And The New Wave Of British Heavy... by crazedigitalmovies

Blir det aldrig söndag?

Riffet!

Ikväll ska jag göra en intervju men mannen som skrev riffet i den här låten. Ett riff som är värt att dyrka förutsättningslöst.

Crash & burn!

Hypen inför Sonisphere i Stockholm i år har varit ganska stor. Detta på grund av att alla rykten, och då menar jag alla, har gjort gällande att Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax var bokade och klara. De fyra stora. Mina fyra favoritband.

Men idag offentliggjordes datumet: den 9 juli.  Detta gör dessa fyra band inaktuella då de spelar i Frankrike samma dag.

Besvikelsen är monumental.