Nästan varje torsdag i ett år nu har jag åkt till studion med en bunt skivor och suttit bakom mikrofonen och pratat om musiken. Det är så enormt roligt. Det har jag tyckt i över tjugo år nu. Jag kan fortfarande känna samma pirrande känsla innan signaturen kastas ut från masten på vattentornet över kommunen och jag vet att jag snart ska hälsa lyssnarna välkomna. Det är någonting magiskt att veta att rösten och tonerna av musiken omvandlas till en elektrisk frekvensvåg som med 103,7 megahertz rullar ut över nejden.
Jag vårdar 15-åringen där i studion.
Jag spelar vinylskivorna från min ungdom.
Jag botaniserar i rockhistorien.
Jag upptäcker ny musik där bakom mixerbordets uppdragna reglar.
Det är en ritual.
Jag vet inte om någon lyssnar. Det är sekundärt. Jag gör radio som jag själv vill höra.
Jag hyllar musiken jag älskar.
Och jag vet att allting sänds ut i evigheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar