Var sak har sin tid

Var sak har sin tid. Och jag blir allt mer övertygad om att en tid snart är slut och en ny börjar. För tio år sedan skickade jag runt en massa recensioner av skivor jag gillade till olika nättidningar som skrev om hårdrock. Metalcentral.net var den som först gillade vad jag hade skrivit. Sedan slängde jag på vinst och förlust iväg ett mail till Robban på Close Up Magazine. Han gav mig en chans. Jag skrev recensioner i CU i sex eller sju nummer. Det var roligt. Men av olika anledningar avslutade vi mitt uppdrag där.

Åter till Metalcentral där jag gjorde intervjuer med många av mina gamla idoler. Blackie Lawless, Doro, Candlemass, Death Angel, Udo Dirkschneider, Opeth och fotograferat Ronnie James Dio på två meters avstånd från scendiket... listan kan göras lång. Runt 2004/2005 kom jag i kontakt med Slavestate magazine som då kom ut på papper. Och jag har varit Slavestate trogen sedan dess. Det coolaste som hänt mig under den tiden är när min artikel om Napalm Death blev förstasida och kunde ses på varenda Pressbyrå. Det var en cool känsla.

Sedan dess har Slavestate blivit webbtidning med dagliga uppdateringar. Jag har gjort intervjuer med Exodus, Anthrax, Danzig, Saint Vitus, Killing Joke, Danko Jones, Arch Enemy, In Flames, Machine Head, Jamey Jasta, Orange Goblin, Kyuss med flera och skrivit krönikor och recensioner. Det är en passion och det har varit vansinnigt roligt och Slavestate är det ställe där jag verkligen fått leva ut mina Lester Bangs-drömmar.

Redaktörerna Larsa Carlsson och Maria van der Lee har gjort något fantastiskt med Slavestate som ni inte bör missa och att få möjlighet att skriva där är en lyx som är få förunnat. Jag är väldigt tacksam för att ha fått göra det så länge och dessutom fått trevliga bekantskaper på köpet.

Jag har gjort det här i tio år. Och det har med tiden blivit allt sämre med motivationen att göra intervjuer med trötta rockstjärnor som går på autopilot. Det var faktiskt roligare för några år sedan. Då var intervjuerna mer spontana. Eller så har jag tappat energin att lirka fram svaren på de intressanta frågorna.

Det låter som ett lyxproblem naturligtvis att inte vilja prata med folk som Gary Holt i Exodus eller Jaz Coleman i Killing Joke men så är det. Det är inte lika roligt eller intressant faktiskt. Och att lyssna på skivor med dussinband som gör medioker metal har ibland nästan tagit kol på mitt musikintresse. Därför har jag så gott som slutat skriva recensioner.

Men vad är det jag vill komma fram till då? Kanske att det är väldigt troligt att min artikel om Earache Records kan vara den sista jag skriver under överskådlig framtid. Om inte den där förfrågan om intervjutid med Testament går genom. För den kan jag inte motstå.

Jag vill hitta tillbaka till skivsamlaren i mig. Att få tid för att bara lyssna på musik och upptäcka saker. Samla på skivor. Och göra mitt radioprogram på närradion. Och skriva här när jag verkligen känner lusten att göra det.

Var sak har sin tid.