Neurosis mörka materia

Jag har lyckats få en intervjutid med Steve von Till i Neurosis. Det är en sådan där intervju man aldrig trodde att man skulle få göra. Jag ska erkänna att jag är lite rädd för Steve. Jag är lite rädd för Neurosis också. Det är så hård, mörk musik att det gör ont att lyssna på. Och det är just det som gör Neurosis så intressanta. Jag vill prata processer med Steve. Hur skapar de den här mörka musikmaterian? Ur vilka skrymslen hämtar de energin som pulserar i låtar som "Lost" och "Burn"? Vad vill de uppnå med den här långa musikaliska resan som Neurosis har gjort sedan mitten på 80-talet då det startade som punkband? Hur beskriver de själva sin evolution?

Resultatet får ni läsa senare på Slavestate och höra på radion i Pipeline103.7.

Bygger ett imperium

Jag gjorde comeback i närradion för snart ett år sedan. Två säsonger med Pipeline103,7 har det blivit där jag och Alex grävt och rotat i rockhistorien efter Riffets sanna ansikte. Det är kul. Nu har vi en helt egen förening för de fortsatta sändningarna det kommande året.

Radion har stulit lite av energin för att skriva om musik på Slavestate.se. Så jag trappar ned på det nu men stänger ingen dörr. Dessutom så vill jag skriva om musik också. Därför utvecklar vi varumärket Pipeline med en liten bilaga på nätet. Vi kallar den Pipeline Fanzine och den drivs helt och hållet av lust. Oregelbundna uppdateringar med nördiga texter om allsköns rockmusik gammal som ny. Min plan är också att bjuda in gästskribenter som kan fördjupa sig i olika obskyra genrer, detaljer och musikaliska upplevelser.

Väl mött där.

Var sak har sin tid

Var sak har sin tid. Och jag blir allt mer övertygad om att en tid snart är slut och en ny börjar. För tio år sedan skickade jag runt en massa recensioner av skivor jag gillade till olika nättidningar som skrev om hårdrock. Metalcentral.net var den som först gillade vad jag hade skrivit. Sedan slängde jag på vinst och förlust iväg ett mail till Robban på Close Up Magazine. Han gav mig en chans. Jag skrev recensioner i CU i sex eller sju nummer. Det var roligt. Men av olika anledningar avslutade vi mitt uppdrag där.

Åter till Metalcentral där jag gjorde intervjuer med många av mina gamla idoler. Blackie Lawless, Doro, Candlemass, Death Angel, Udo Dirkschneider, Opeth och fotograferat Ronnie James Dio på två meters avstånd från scendiket... listan kan göras lång. Runt 2004/2005 kom jag i kontakt med Slavestate magazine som då kom ut på papper. Och jag har varit Slavestate trogen sedan dess. Det coolaste som hänt mig under den tiden är när min artikel om Napalm Death blev förstasida och kunde ses på varenda Pressbyrå. Det var en cool känsla.

Sedan dess har Slavestate blivit webbtidning med dagliga uppdateringar. Jag har gjort intervjuer med Exodus, Anthrax, Danzig, Saint Vitus, Killing Joke, Danko Jones, Arch Enemy, In Flames, Machine Head, Jamey Jasta, Orange Goblin, Kyuss med flera och skrivit krönikor och recensioner. Det är en passion och det har varit vansinnigt roligt och Slavestate är det ställe där jag verkligen fått leva ut mina Lester Bangs-drömmar.

Redaktörerna Larsa Carlsson och Maria van der Lee har gjort något fantastiskt med Slavestate som ni inte bör missa och att få möjlighet att skriva där är en lyx som är få förunnat. Jag är väldigt tacksam för att ha fått göra det så länge och dessutom fått trevliga bekantskaper på köpet.

Jag har gjort det här i tio år. Och det har med tiden blivit allt sämre med motivationen att göra intervjuer med trötta rockstjärnor som går på autopilot. Det var faktiskt roligare för några år sedan. Då var intervjuerna mer spontana. Eller så har jag tappat energin att lirka fram svaren på de intressanta frågorna.

Det låter som ett lyxproblem naturligtvis att inte vilja prata med folk som Gary Holt i Exodus eller Jaz Coleman i Killing Joke men så är det. Det är inte lika roligt eller intressant faktiskt. Och att lyssna på skivor med dussinband som gör medioker metal har ibland nästan tagit kol på mitt musikintresse. Därför har jag så gott som slutat skriva recensioner.

Men vad är det jag vill komma fram till då? Kanske att det är väldigt troligt att min artikel om Earache Records kan vara den sista jag skriver under överskådlig framtid. Om inte den där förfrågan om intervjutid med Testament går genom. För den kan jag inte motstå.

Jag vill hitta tillbaka till skivsamlaren i mig. Att få tid för att bara lyssna på musik och upptäcka saker. Samla på skivor. Och göra mitt radioprogram på närradion. Och skriva här när jag verkligen känner lusten att göra det.

Var sak har sin tid.

slutpunkt

jag försöker hitta balansen. energin sinar och jag blir frustrerad. jag vet vad det är jag vill ha. problemet är att formulera det. tiden är en fiende. jag känner att en prioritering måste göras och jag vet vad som kommer att falla bort. det smärtar mig men det måste bli så här. egentligen är det ingen stor grej. jag har nästan slutat skriva om musik ändå. det var länge sedan det var en regelbunden sak. nu finns det annat som tar all energi som finns kvar. barnen. jobbet. och jag gör radio igen. denna fantastiska radio. jag hinner inte med allt.

en fantastisk artikel kvar att skriva
men tio år får räcka. för den här gången.

Genierna från Eskilstuna

Kent håller hov. De kallar till presskonferens inför kommande skivsläpp. alla, och då menar jag alla, är inbjuda att ställa frågor. De svenska musikjournalisterna knorrar. Inga enskilda intervjuer. Nu måste de ställa sina enfaldiga frågor om pengar och vad texterna handlar om så att alla hör dem. Pinsamt.

Bandet svarar truligt och kortfattat på Aftonslaskan och Sexpressens frågor. Bloggarnas och fansens frågor besvaras med större intresse.

Maktbalansen rubbas.

Jag gillade Kent tidigare för deras klockrena analyser av min egen generations åldersångest. Nu inser jag att Kent är fullständigt geniala som band överhuvudtaget.