Ingen kommer ikapp Joakim Thåström. Ingen. Någonsin.

Foto: M.Tannergren

Ingen kommer ikapp Joakim Thåström. Ingen. Någonsin. När han står på Cirkus scen i slutet på februari 2012 är han större än någonsin. En gigant. Hellström, Winnerbäck, Kent och tusen andra epigoner är bleka kopior på något Thåström var för 20 år sedan. Thåström har gått vidare.

Idag har han förfinat sin musik från postpunk via industrimanglet till den perfekta symbios mellan Einstürzende Neubauten, Tom Waits och The Bad Seeds som hans musik idag påminner om. Det låter fullständigt unikt. Det är är skört och vackert. Fult och skränigt. Överväldigande och mäktigt.

Thåström har aldrig varit en uttalad nostalgiker. Men de senaste tre skivorna har präglats av återblickar. Och tyngdpunkten i gårdagens spelning låg på den senaste "Beväpna dig med vingar". En makalös version av "Låt dom regna" där slagverk och järnskrot står för kompet är en av kvällens höjdpunkter. I övrigt har han hittat ett eget musikuniversum där han bekvämt rör sig genom skymningen där det mullrar, gnisslar och dunkar.

Men det spelar ingen roll. Musiken och texterna står så starkt för sig själva att allt annat är ovidkommande. Han odlar myten om sig själv genonom att avslöja mer och mer. Det är personligt men aldrig för privat. Inte vad vi vet i alla fall.

Han väljer att spela "Kriget med mig själv" från tiden med Imperiet. Ett talande låtval. Vi får höra två till. "Rock 'n' roll é död" så som Peace, Love & Pitbulls skulle ha gjort den (Thåström förvandlas till ett frustande, fräsande odjur) och "Du ska va president". Den sistnämnda tar han tillbaka från 80-talsnostalgikerna och gör om till en kampsång för 2010-talet. Gåshud. I övrigt fjäskar han knappast för publiken vare sig i låtval eller mellansnack.

Men vi älskar honom ändå därför att Thåström är unik.

Ingen kommer ikapp honom.

Aldrig.