Jag monterar ned mig själv bit för bit. Avvecklar tankar och skrinlägger planer som aldrig kommer att bli av. Det är en process som pågått sedan jag sade upp mig i början av januari. Det är som att känna hur horisonten långsamt lösa upp sig runt omkring mig och krypa allt närmare. Snart finns bara punkten jag står på kvar.
Men under den punkten breder ett nytt landskap ut sig.
Snart kliver jag rakt ut i den domma luften och landar förhoppningsvis någorlunda mjukt en bit ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar