Jag tänker ofta på det.

Jag går tack och lov inte så ofta på begravningar. Men jag har allt oftare tänkt på det där med döden. Att livet är en enda chans. Kanske är det åldern och kanske har det med barnen att göra. När nära släktningar går bort påminns man om att man med all sannolikhet aldrig i sin helhet får se hur barnens liv blev. Det är där den verkliga dödsångesten gömmer sig tror jag. Vetskapen om att du aldrig får se hela historien. Att du oundvikligen kommer att missa resten. Jag tänker ofta på det.

Kanske är det därför jag allt mer börjar anamma den zenbuddhistiska inställningen till livet. Att försöka vara så närvarande i ögonblicket och vardagen som möjligt. Att fokusera på och meditera över nuet utan inblandning av andliga och gudomliga villfarelser. Endast verkligheten är verklig.

Det känns just nu som att det är den enda rimliga vägen ut ur dödsångesten.