jag återvänder till den där platsen på riktigt för första gången på nästan 25 år. allt är sig likt när jag kommer in i entrén. aulan som var enorm då är ganska liten nu. väggmålningen i trapphuset sitter kvar något flagnad. och jag stannar upp ett ögonblick och blundar. omedelbart spelas tusen scener upp i mitt huvud från den här platsen.
jag återvänder till den där platsen på riktigt för första gången på nästan 25 år. allt är sig likt när jag kommer in i entrén. aulan som var enorm då är ganska liten nu. väggmålningen i trapphuset sitter kvar något flagnad. och jag stannar upp ett ögonblick och blundar. omedelbart spelas tusen scener upp i mitt huvud från den här platsen.
vi var barn då.
jag går in i rummet där vi satt i sofforna på rasten. nu är det ett bibliotek. det var precis där bakom glasrutan som bandspelare stod som vi kidnappade en dag och spelade primitiv black metal på. efter det förbjöds våra egena musikkassetter i en vecka.
plötsligt står min klassföreståndare framför mig. jag förväxlar minnet med verklighet. han är gråare nu. jag med. han minns mig. och jag minns kvartssamtalet där han med vänlig röst och blick sa till min mor att jag var en drömmare. han hade rätt. nu står vi där ett kvarts sekel senare och han berömmer mig för en av mina dikter. jag blir smickrad och förlägen. det blir jag alltid. jag minns hans bildlektioner med värme. bildsalen var en alteljé. bob marley spelades i högtalarna. vi målade och ritade.
det var en oas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar