Ett träd ska fan i mej se ut som ett träd och inte som en triangel som sakta löses upp i ett moln av rosa

Igår sände jag WYBCS. Ljudcetrifugen som blandar upp ljud och smetar ut det över trumhinnan. Det sprakar, fräser och är ibland obekvämt att lyssna på. Lite som en abstrakt målning. Otydliga konturer och utan regler. En lyssnare hör av sig och tycker att man inte kan lägga prat på musik på det där sättet. Det stör. Nej ordning och reda ska det vara. Var sak på sin plats. Musik, prat, musik, prat. Så att man förstår vad det är man lyssnar på. Samma trötta argument som funnits inom konsten när det gäller föreställande konst kontra abstrakt. Ett träd ska fan i mej se ut som ett träd och inte som en triangel som sakta löses upp i ett moln av rosa.

Jag slår ständigt i glastaket och blir lika förskräckt varje gång jag törnar emot människors fullständiga ointresse av att släppa loss fantasin eller utmana sina föreställningar om hur verkligheten ska vara. Jag råkar ofta ut för det både på det sätt som jag nyss beskrivit och i mer vardagliga situationer. Folk har en väldigt trång korridor i hjärnan som hela verkligheten ska pressas genom och sticker det ut något så fastnar det omedelbart och en infarkt uppstår. Kramp. Spasmer. Intolerans. Död.

Och jag blir arg på mig själv som låter mig provoceras av detta. Ibland vill jag bara slita upp alla rötter ur marken runtomkring mig och försvinna härifrån. In till stan. Dit där det finns folk som ser ovanför sin egen horisont. Sådana människor är lättare att hitta i urban miljö.

Men så andas jag en stund och fokuserar på nuet. Så tänker jag att det är inte för de här fantasismala människorna jag gör det jag gör. En sådan sak som WYBCS representerar motståndet och vill förändra. Det är ett uppror mot konvenansen. En dervisch som dansar genom bruksorten och hånglar med alla som vågar öppna sina öron.

För alla människor kan vidga sina sinnen och släppa lös den laglösa fantasin. Och när den släpps ut till slut (för det kommer att hända förr eller senare) så kommer allt ont i världen att vara chanslöst. Då kommer kärleken och den lekande människan att regera jorden.