Det måste ha varit på en fest hemma hos Daniel som jag hörde den första gången. 1993 var jag en hårdhudad hårdrockare som inte lyssnade på mycket annat än metal. Men så bytte Daniel skiva. Publikens applåder. Mick Harveys ensamma akustiska gitarr och Conway Savage dramatiska piano fyller rummet. Sen börjar Nick Cave maniskt mässa:
I began to warm and chill
To objects and their fields,
A ragged cup, a twisted mop
The face of Jesus in my soup
Those sinister dinner meals
The meal trolley's wicked wheels
A hooked bone rising from my food
All things either good or ungood.
And the mercy seat is waiting
And I think my head is burning
And in a way I'm yearning
To be done with all this measuring of truth.
An eye for an eye
A tooth for a tooth
And anyway I told the truth
And I'm not afraid to die.
Nick Cave & The Bad Seeds har aldrig lämnat mig sedan dess. Tillsammans med "Let love in" är skivan "Live seeds" det bästa Cave har gjort. Kanske beror det på sentimentala minnen som jag har till den men det spelar mindre roll. Den råa känslan. Det primala och skört vackra.
Egentligen räcker det med öppningsspåret "The mercy seat" för att sammanfatta hela min upplevelse av Nick Cave & The Bad Seeds. En vacker öppning som eskalerar till ett vrålande poetiskt inferno.
Den 6 november kommer de hit. Det har inte blivit av innan men då får jag äntligen se dem för första gången. Jag har väntat i 19 år.
AH! Lyckliga du. Jag satt med en kompis i hans rum 1984 och lyssnade på någon meningslös synthpop, när hans bror kom in -slängde fram ett ex av The Birthday Partys "mutiny"-ep och Nicks första soloplatta "From her to eternity". Sedan den dagen har Nick sjungit mitt livs soundtrack. Jag har sett honom många gånger men ser ändå fram emot 6e nov (förmodligen lika mycket som du). Nick är sannerligen en enastående estradör, musiker och poet.
SvaraRaderaFantastiskt!
Radera