Något om dig, mig och alla andra.

Det är mycket snack om svek just nu. Men det svek man inte talar om är det som vi själva är skyldiga till genom minst 25 år av nedrustning av det välfärdssamhälle vi så krampaktigt refererar till. Alla är skyldiga här. Samhället har under den här tiden långsamt eroderats ner bit för bit oavsett färg på regering. När det nu gäller står vi där med ett påklistrat förvånat tappat ansikte och frågar oss hur det kunde det bli så här? Svaret har vi själva om vi är ärliga mot oss själva.

Vi har glatt sågat av de grenar vi sitter på, tänt eld i båda ändarna av folkhemmet och stängt ner och stängt ute allt som inte är lönsamt (Vilket är det mesta inom välfärden. I alla fall kortsiktigt)

Varför?

Jo därför att vi vill hellre ha mer i plånboken än vård för alla. Vi vill hellre ha mer i plånboken än skolor för alla. Vi vill hellre ha mer i plånboken än en hållbar framtid. Vi vill hellre ha mer i plånboken. Hela tiden.

Ärligt talat skiter vi i alla andra än oss själva. Sådan är människans natur och så har vi uppfostrats att göra och vi har uppfostrat yngre generationer att göra samma sak.

Egoismens regim råder.

Och när världen knackar på och vill söka skydd blir nu svaret kort och kallt: Stör oss  inte. Vi har inte råd.

Och vi bryr oss helst inte.

prolog

han minns hur en större pojke

hotade att kasta in honom

bland nässlorna

han var livrädd i flera dagar

och vägrade gå ut på gården för att leka

den där speciella rädslan

har levt kvar i honom

genom åren och den finns

fortfarande där ibland

det här hände 

innan tiden började

när han fyllde fem år

kom han till byn

där det var meningen

att han skulle växa upp

han kände sig ensam

och rädd

för barnen på gatan

nu tar allting sin början

Något om att ta till slut ta politisk ställning

"Allt färre står för någonting över huvud taget. Vi är omgivna av en stank av pseudohändelser, en stank av förljugenhet och billig underhållning. Och en av orsakerna till att det inte går att bryta rundgången av rädsla, förvirring och våld är att människor säljer av sin integritet och sin självkänsla som om den vore en vara som kan värderas i pengar."
- Bruno K Öijer

Sånt här pratar jag aldrig om och kommer troligtvis inte att göra det i fortsättningen heller. Men...

Jag har aldrig varit partipolitiskt aktiv. Kanske beror det på att omgivningen alltid varit det. Kanske beror det på dåligt självförtroende. Kanske beror det på att jag har svårt att anpassa min verklighet till ideologiska dogmer. Jag tror inte att det finns ett givet svar eller en given lösning på problemen i världen. Så jag har alltid hållit partipolitiken på armlängds avstånd.

Men jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor och politik och pratar gärna om framtidens utmaningar. Jag ser problemen i världen och hur det påverkar oss. Jag ser konsekvenserna av ett allt mer egoistiskt samhälle där vi under det senaste 15-20 åren har lärt varandra att det är jagets behov som  kommer före kollektivets. Och egoismen har under de senaste åtta åren fått löpa helt fritt. Klyftorna ökar och samhället slits sönder.

Konsekvenserna är förödande.

Folk har sluta bry sig. Föreningslivet larmar om att engagemanget minskar dramatiskt. De politiska partierna har problem med att rekrytera folk till de demokratiskt valda församlingarna när medlemsantalet minskar. Tilliten till samhället minskar visar forskning. Landet som en gång hade en stolt folkbildningstradition som skyddade demokratin är förintat. Det har gått så långt att folks ointresse för andra gör att räddningstjänsten har upplevt att folk hellre står bredvid och filmar medans folk drunknar istället för att hoppa i och försöka rädda någon i nöd. Det om något är ett symptom på att någonting är väldigt sjukt.

Vi har aldrig varit så rika ekonomiskt som vi är nu. Samtidigt sitter det tiggare på gatorna och människor slås ut socialt i allt snabbare takt. Främlingsfientligheten är egoismens värsta form. Den egoistiska rasismen är att inte se bortom sig själv när världen står i brand och folk flyr för sina liv. Folk drunknar i Medelhavet och vandrar i veckor för att komma till en plats där de inte riskerar dödas. De möts av stängsel och fientlighet. Att inte ge dessa människor skydd och bara tänka på  privata ekonomiska konsekvenser är djupt omänskligt. Och när man dessutom sätter sig på en hög kulturell häst och hävdar att alla andra ska anpassa sig till den så är man dessutom pinsamt historielös bortom sans och vett.

Något som också blir allt tydligare är att vi lever i en värld där förutsättningarna för våra liv påverkas av miljön. Vi lever över våra miljömässiga tillgångar. Vi förgiftar vårat eget hem med en lust som är vidrig. Ignoransen för varningarna som vår värld har uppvisat under årtionden är ett av mänsklighetens allra största misslyckanden någonsin. Vi kommer att få anpassa oss till en ny verklighet. Vi måste göra det redan nu. Vädret blir extremare. Det blir blötare, blåsigare och varmare. Matbrist kommer att uppstå då odlingsytor läggs under vatten. Tycker man att flyktingströmmen på grund av krig idag är besvärlig så vänta bara tills klimatförändringarna får geopolitiska konsekvenser. Vi kommer att starta krig för något så basalt som vatten istället för olja. men ingen verkar bekymra sig om det nämnvärt.

Jag ser allt det här. Jag ser allt det här och känner hur en frustration väller upp inom mig. Jag tror inte att lösningen på problemen finns till höger eller vänster.

Jag tror att den finns i framtiden.

Under flera år har jag med intresse följt hur ett enda parti i det här landet pratat om framtiden på ett någorlunda rimligt sätt. Ett parti som precis som alla andra partier har sina fel och brister och ibland misslyckas med sina ambitioner men som ändå i grunden vill ta oss in i framtiden och som står för något medmänskligt istället för den egoistiska ekonomism som nu härskar.

Och givet att jag känner att jag inte längre kan stå bredvid så tog jag ett för mig ganska revolutionerade beslut på valdagen i september 2014. När jag såg valsedlar från två rasistiska partier i vallokalen och det största av dem fick 12% av rösterna nationellt samtidigt som de övriga partierna sakta men säkert börjat anpassa sig till detta och dessutom gick till val med en ännu mer egoistisk politik rann det till slut över.

På vägen hem från vallokalen gick jag med i Miljöpartiet.

Inte för att jag tror att de har alla lösningar. Inte för att de har svaren på alla mina frågor. Inte ens för att att jag tror att de kan förändra världen imorgon även om de fick all makt. Men för att de i grunden står för någonting hoppfullare än alla andra. Jag gick med för att jag tror på att den här världen inte är vår i all evighet. Jag gick med för att jag tror på medmänsklighet och på någonting annat än det som finns nu. Och jag gick nog faktiskt mest med för att ta ställning mot all galenskap, apati, egoism och dumhet som just nu håller på att ta över.

Jag känner mig inte bekväm i partipolitiken. Inte på långa vägar och jag kanske inte gör mer än så här.

Men jag har gjort någonting.

Grälsjuka

grälsjuka härjar i landet
ett virus som får folk att tappa fattning
och sans

svart och vitt
ja eller nej
för eller emot

allt där i mellan
är en ren provokation

hur vågar du
tänka utanför sandlådan?

var fick du luft ifrån?

håll käften
och låt oss gräla vidare
i fred

sa politikern
verkligheten får vänta

*

bredvid står mobbaren
du minns från skolan
och ler

han trivs
och älskar vad han hör

han viskar i våra öron
om hur han så så till henne
och du vet väl att dom får allt
det du aldrig har fått

han sår lögner
han sår splittring
han sår hat

som han alltid gjort

ingen törs säga emot
det har ingen någonsin gjort
vem vågar det?

istället blir vi alla som han

7305 dagar har gått sedan den 24 maj 1995

Karin, James, Lars och Kirk i Stockholm 2014

Det finns ett tydligt före och efter. Som det ofta finns. Det är 20 år sedan nu. Det har gått ett halvt liv sedan dess. Jag vet inte var hon hade varit innan men plötsligt så var hon bara där. Vi hade träffats några gånger innan men i andra sammanhang. Aldrig riktigt pratat. För mycket fest. För mycket annat.

Det  var en sen kväll i maj 1995. Jag var inte alls beredd. Det är man ju sällan. men hon började prata med mig. Och jag med henne. Sen fortsatte vi prata. I 20 år har vi pratat. Vi blev tillsammans den där kvällen. Sommaren var fantastisk. I augusti åkte hon till USA. Ett år. När hon kom hem flöt allting omkring lite diffust men vi hittade tillbaka. Sen drog hon till Umeå. I ett år. Det skakade lite där på våren 1997 men vi lyckade på något sätt göra sommaren 1997 till den bästa någonsin. Sen flyttade vi ihop. I Linköping av alla ställen. Där växte vi ihop och vi blev vuxna där tror jag. Jag insåg att jag aldrig ville vara ensam igen eller tillsammans med någon annan. Och så har det blivit.

För ett tag sedan suckade hon när jag hade ställt upp ett mikrofonstativ och inspelningsutrustning vid skivsamlingen som ständigt växer. Men så tittade hon på mig och sa: "Det är okej. Det är ju liksom du". Så säger hon ofta fast med andra ord. Och hon hänger med på spelningar med Metallica trots att hon kanske inte riktigt förstår min besatthet. Men förra året stod vi där tillsammans mitt i scenen. Förutom barnen är det nog det lyckligaste ögonblicket i livet.

Ingen känner mig bättre. Jag känner ingen annan bättre.

Det är kärlek.

Estetisk VVS

Kommunalt ljus

Allting går att mäta

Konstgjord andning

Passerar tyst förbi

Amputerad ventil

Rörblommor

Mötesplats

The Electric MZ

Jag och Stefan har nog känt varandra i 10-11 år. Jag har sett honom spela i så många konstellationer av musiker i Eskilstuna att jag inte kan hålla räkningen. Så plötsligt en dag i höstas säger han hemlighetsfullt att han har startat ett nytt band. The Electric MZ. Han säger inte så mycket mer. Ler bara så där hemlighetsfullt som han kan göra ibland. Säger något svävande om jazz, rock och 1970-tal. Alla hans favoritmusiker är med. Sedan lägger han locket på.

 

Ett halvår senare står jag på Biografbaren i Nyfors i Eskilstuna. Det är trångt och varmt. Det är lika mycket instrument som folk. Och jag står och fingrar på 180 gram vinylskiva som heter "Silent in the Murmur". Bandet äntrar den lilla scenen och musiken börjar.

 

Alla timmar jag lyssnat på de här musikerna var för sig. Det är säkert hundratals. Alla bilder jag tagit på dem. Tusentals. Nu sammastrålar allting i en klart lysande enhet. Som en galax. En cirkel bildas (kanske oavsiktligt) runt Stefan i mitten bestående av bandet och publiken. Vid några tillfällen lämnar han sin plats och ställer sig bredvid. Betraktar. Lyssnar. Ler nöjd.

 

Och det gör vi alla efteråt. "Det  här är Bandet. Det här är allt jag på något sätt strävat emot. Här finns allt jag gjort." konstaterar han innan vi skiljs åt. Jag lämnar Eskilstuna med ett sting av saknad. Jag jobbade i staden i tio år. Jag saknar inte staden i sig. Men människorna jag umgicks med. Vägen norrut är lite längre än vanligt.

att veta det är att veta allt

jag söker det overkliga
det ogripbara
som gäckar inte bara mig
utan oss alla

snön har fallit
i många dagar nu
jag står i den vita tystnaden
och andas
låter allting passera
obemärkt

det ogripbara nuet
vår väg bort från slutet
passagen genom livet
en stilla plats som färdas
i hög hastighet
genom oss

jag söker zen
och min blick
söker sig mot natthimlen
där stjärnorna hänger
ovetande om oss

att veta det
är att veta allt

makt

maktens män vilar tryggt

i sina borgar och slott

som är byggda på de övrigas sorger

men det är inte din sorg

inte ens dina tårar

som ligger begravd under muren

det är inte dina drömmar

de stulit

för drömmar

kan aldrig försvinna

så länge du andas

maktens män

andas inte

de suger sin livsluft

ur jordens blod

gräver du ett hål

under dem

förblir de hungriga

och de dör till slut
av svält

alla kan gräva ett hål

lyfter dem ömt (sorgesång)

 

luften reser sig

öppnar långsamt

fönstret mot

universum

 

dimman ligger tät

mellan träden

på fältet

tidigt om morgonen

 

färgexplosionen börjar

den som leder till en blek

februaridag

helt utan färg

 

och jag känner

hur den ljuslösa tiden

och sorgen gnager i mig

med tidens tand

 

runt om mig

försvinner människor

likt löv

om hösten

 

vinden blåser bort dem

långt härifrån

och lyfter dem ömt

ut genom fönstret

 

jag saknar dem

jag saknar dem

jag saknar dem



Sörkvarnsforsen

Innan snön föll

Jag och dom andra

tystnad

 

ibland är verkligheten

bara en kopp kaffe

i tystnad

 

och inte mer

än så

Marvel at his tricks, need your sunday fix

Jag har inget emot religion eller andlighet. Så länge den är privat. Alla har rätt att tro på vad dom vill. Så länge man gör det utifrån sig själv.

Religion och andlighet har ingenting att göra i det offentliga. Vårat samhälle ska styras av demokrati, vetenskap och sunt förnuft. Där har religionen ingen plats.

Det ska undervisas om religion och livsåskådning i skolan. Dess roll i historien. Dess påverkan på vår kultur. Den ska granskas kritiskt utifrån fakta.

Ingen religion ska vara en del av skolans verksamhet. Kyrkorna ska inte ha tillträde till skolans lokaler. Eller till andra samhällsfunktioner. Religionen har egna rum dit folk får söka sig själva. vad man tror på är individens eget ansvar.

Jag tror inte på gudar eller andra andeväsen. Jag tror inte på kungen heller för den delen. Jag tror att människan är sin egen. Att människan kan styra sitt eget öde utan medeltida villfarelser.

Jag efterlyser ärlighet från kyrkan. Säg inte att kyrkan är en del av vårat kulturarv. Säg istället att kyrkan vill vara en maktfaktor i samhället. Göm inte kyrkan bakom luddiga begrepp som "tradition" eller "kultur". Var ärliga. Säg det ni menar.

Jag tror på framtiden. Att vi kan skapa vår egen historia. Våra egna traditioner. Vår egen kultur. Och det baserat på demokrati, medmänsklighet, tolerans, fred, kärlek och befrielse från egot.

Jag tror på meditiationen som en väg till det.

Men det är vad jag tror. Du får tro vad du vill.

Hit the lights

Den 30 maj 1993 såg jag Metallica på Stadion i Stockholm. Det vard en bästa spelning jag varit på. Den 30 maj 2014 är det dags igen. På Gärdet i Stockholm.

Jag räknar dagarna.

The Electric MZ

Ibland saknar jag faktiskt att hänga i Eskilstuna.



Stefan, Johannes och övriga vänner gör livedebut i Eskilstuna den 10 december. Kommer att bli episkt naturligtvis.

Mer info: www.klubbmemento.com

Zappa Plays Zappa - Roxy & Elsewhere på Cirkus

 

Zappa Plays Zappa spelar "Roxy & Elsewhere" på Cirkus i Stockholm 26 november 2013 

Jag har sett Zappa Plays Zappa tre gånger nu och den här var nog ändå den bästa. En orsak är naturligtvis att Dweezil och hans band spelade "Roxy & Elsewhere" med anledning av skivans 40-årsjubileum. Själv har jag levt med den här skivan så länge jag kan minnas. På riktigt alltså. Det är den första musik jag minns.

Det är en fantastsik skiva som inte alls låter som att den har fyra årtionden på nacken. Som Dweezil påpekade i början på spelningen: "I still think it sounds like it comes from the future."

När bandet börjar spela "Penguines in bondage" så får jag gåshud. Jag har drömt i åratal om att få höra den live. Och Dweezil Zappa har med åren fått allt mer självförtroenden inför sin fars musik. Och frågan är om han inte snart är lika begåvad på gitarren som Frank själv. 



Och i sann Zappaanda så är bandet utomordentligt begåvat. Varje ton spelas rätt men det låter aldrig stelt. Extra imponerad blir man av Scheila Gonzalez som spelar blåsintrument, keyboard och sjunger. Hennes begåvning verkar gränslös.

Efter en kort paus återvänder bandet och river av en hel del favoriter. Inte alltid lättlyssnat. "Black pages" till exempel. Men också saker som "Flakes", "Muffin man", Broken hearts are for assholes" och den fantastiska "The torture never stops". I drygt tre timmar håller man på men det det märks inte. När musiken är så här intensiv så försvinner tid och rum. Zappas musik är evig.

Sabbath bloody sabbath

Black Sabbath. Friends Arena 22 november 2013

 

Det makalösa konsertåret 2013 är avslutat. Ett år som bjudit på enorma upplevelser. Både med "nya" band som Baroness, Vista Chino, Crucified Barbara, Orange Goblin och några till.

Men det som har varit höjdpunkterna 2013 har varit två stora band som betytt oerhört mycket för mitt musiklyssnande. Och ja jag erkänner att nostalgifaktorn här kanske har fördunklat mitt omdöme något.

Iron Maiden besökte Friends Arena i juli och levererade skamlös nostalgi med sin Maiden England-turné. Jag var i extas. Dels har jag skam att säga aldrig sett Maiden förut. Och att nu få  chansen att se showen från 1988 som tillhör en av mina favoritperioder var ren lyx det usla ljudet på arenan till trots.

Så Black Sabbath. Så här nära orginaluppsättningen är vi aldrig få se dem igen. Och förmodligen inte i så bra form trots Iommis cancer och Ozzys vaklande hälsa. I två timmar fick vi dyrka riffen som skapade hårdrocken.

Lägg därtill Nick Cave & The Bad Seeds på Annexet nyligen och en kommande session med Zappa Plays Zappa där skivan "Roxy & elsewhere"(den första musik jag överhuvudtaget minns) ska spelas i sin helhet så har ni ett konsertår som bjudit på nya upptäckter och fantastiska minnen.