Tisdag: Fanboy

Jag kommer aldrig att bli en riktigt bra musikjournalist. I alla fall inte i den meningen att jag kommer att bli en Lester Bangs, Martin Carlsson eller Fredrik Strage. Jag blir alltid en 15-årig hårdrockare i ett pojkrum i Kolbäck när jag gör intervjuer med folk som jag lyssnat på sedan jag var, just det, 15 år.

Men det var nog inte ambitionen att bli en hårdhudad musikskribent som gjorde att jag runt 2002 skickade ut förfrågningar till alla möjliga hårdrockstidningar för att få skriva om musiken jag älskar.

Det var mer den kittlande tanken att kanske få prata med sina gamla hjältar.

Och det fick jag. Många av dom har jag fått kontakt med och gjort intervjuer med. Men så fort det har kommit till några av de riktigt stora så har jag blivit den där 15-åringen igen som knappt får ur sig frågor ibland bara för att jag inser vem det är jag sitter och pratar med.

Det kanske låter löjligt att en snart 40 år gammal man kan bli sån. Men sådan är jag. Att få ett telefonsamtal där en röst säger "Hi Magnus this is Blackie Lawless" en vanlig torsdagskväll hemma i Kolbäck får mig ur balans. Så är det. Jag blir Beavis. Jag blir Butt Head.

Igår hände det igen. Efter tre års uppehåll skulle jag göra min första hårdrocksrelaterade intervju med Exodus. Och de första två minuterna med Gary Holt gick utmärkt. Men plötsligt så tappade jag tråden helt och 15-åringen tittade fram. Jag tror att det var när Gary började prata om tidigt 80-tal och hur han och Kirk Hammett startade bandet i San Fransisco. Då kommer det liksom över mig att han är en legend och att han är en av dem som styrt hela mitt musiklyssnade. Plötsligt hör jag mig säga fåniga saker som "Oh that sounds really cool!" och andra lökiga klichéer.

Som tur är så hittade jag snart tillbaka till en någorlunda saklig och professionell ton och intervjun blev helt okej.

Fast jag älskar den där 15-åringen. Jag kan inte låsa in honom i källaren. Det skulle inte vara jag.
Om det gör att jag aldrig blir en riktigt bra musikjournalist so be it.

Det är det värt.