Det är besynnerliga tider. Alla längtar efter värmen. Hormonerna ligger i startgroparna. En del har tjuvstartat. Våren är ungdomens tid. Alla blir unga. Till och med det medelålders paret som går förbi mig på trottoaren. De håller varandras hand och ser skamlöst nyförälskade ut trots att de säkert har varit gifta i 30 år.
Bakom husknuten hörs Miles trumpet. Summertime...
Jag läser Patti Smiths memoarbok "Just kids". Om hur hon som väldigt ung av en slump stöter på Robert som blir hennes livs första stora kärlek. Hon berättar om fattigdomen och misären. Men det överskuggas av den inledande frenesin av kreativitet, skapade och passion. Dom bygger ett näste åt sig själva där de sitter uppe hela nätterna och tecknar. De umgås med andra konstnärer. De lever två liv. Ett på dagen då de jobbar och sliter och ett på natten när de låter konsten vara ljuset under natthimlen.
All sker i New York City i slutet på 60-talet.
Den tid då ungdomen var som yngst. Den tid då giganter vandrade på jordklotet.
Jim Morrison. John Lennon. Andy Warhol. Janis Joplin. Jimi Hendrix. Och Miles.
Jag flyter bort i alla dessa minnen. Jag försöker lösa upp mina atomer och ta mig tillbaka i tiden. Men nuets möjligheter håller mig kvar. Lägger jag handen tätt intill känner jag ett annat liv. Någon som gör sig allt större plats i världen och som ivrigt söker vägen ut i det stora.
Det är magi. Ingenting annat.
Livet är precis så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar