Vi är tiden

Det är besynnerliga tider. Alla längtar efter värmen. Hormonerna ligger i startgroparna. En del har tjuvstartat. Våren är ungdomens tid. Alla blir unga. Till och med det medelålders paret som går förbi mig på trottoaren. De håller varandras hand och ser skamlöst nyförälskade ut trots att de säkert har varit gifta i 30 år.

Bakom husknuten hörs Miles trumpet. Summertime...

Jag läser Patti Smiths memoarbok "Just kids". Om hur hon som väldigt ung av en slump stöter på Robert som blir hennes livs första stora kärlek. Hon berättar om fattigdomen och misären. Men det överskuggas av den inledande frenesin av kreativitet, skapade och passion. Dom bygger ett näste åt sig själva där de sitter uppe hela nätterna och tecknar. De umgås med andra konstnärer. De lever två liv. Ett på dagen då de jobbar och sliter och ett på natten när de låter konsten vara ljuset under natthimlen.

All sker i New York City i slutet på 60-talet.

Den tid då ungdomen var som yngst. Den tid då giganter vandrade på jordklotet.

Jim Morrison. John Lennon. Andy Warhol. Janis Joplin. Jimi Hendrix. Och Miles.

Jag flyter bort i alla dessa minnen. Jag försöker lösa upp mina atomer och ta mig tillbaka i tiden. Men nuets möjligheter håller mig kvar. Lägger jag handen tätt intill känner jag ett annat liv. Någon som gör sig allt större plats i världen och som ivrigt söker vägen ut i det stora.

Det är magi. Ingenting annat.

Livet är precis så.

Fredag: Våren kommer med våld

Hela dagen har snön gråtit från takåsen. Vattnet har bokstavligen forsat ner från snökanten och man anar en glidande rörelse. Så plötsligt slår våren ner sin hammare på hustaket. Hela huset rister till och det skramlar i porslinet och fönstren. Men inget händer egentligen. Snön är envis och vägrar släppa greppet om takpannorna.

Ytterligare ett rapp från vårens fasta hand över takåsen och då händer det. Med ett motvilligt hasande ljud hör jag hur dryga 15 ton snö accelererar ner mot kanten på hustaket. Och med ett brak faller det till marken och lägger sig som en stor blöt död val framför huset.

Det är så våren anländer på allvar.

När snön envist vägrar ge med sig så kommer våren med sin stora slägga och jagar vintern . Och vi små människor kan bara skratta och välkomna den med öppna armar.


*

Plura och Mauro lagade mat igår igen. Det är fortfarande det bästa matlagningsprogrammet någonsin. Kanske för att maten sätts i det sammanhang den verkligen ska vara i. Det sociala. Det pratas, sjungs, röks, skrattas och så lagas det lite mat också. Igår verkade till och med Lars Winnerbäck vettig och i slutet sjöng han en låt om Linköping som nästan fick mig att börja gråta av hemlängtan. Och jag är bara bott där tillfälligt...

*

Veckans spellista hittar du här.

Onsdag: Smältvatten

Ljud & bild: M. Tannergren