Det är inte sent. Men huset är tyst. Alla sover utom jag. Det är en vaken tid. Hösten lägger sitt mörker som en svart handske över ögonen. Men jag vägrar sluta ögonen.
Det har varit en vecka av musikaliska upptäckter. Som att vandra genom okända landskap med vidöppna öron och absorberat de nya ljuden.
Så går jag på sovrunda med R och när jag kommer till den där gläntan efter grusvägen som öppnar upp landskapet flera mil framförmig inser jag att det är alldelses tyst bortsett från några fåglar och bonden som plöjer några kilometer bort.
Hela världen vibrerar.
Jag vill aldrig att den slutar vibrera.
Aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar