Jag kramar honom och säger att allt är okej.

Vi får bilderna från skolfotografen på vår äldste son. Det är hans första. Av någon konstig anledning blir jag gripen av dem. Han tittar på oss lite vilset. Han ser stor ut. Fast ändå så liten. Bilden blir ett glapp där vi ser in i hans verklighet där vi inte är med.

Han är en pojke som inte söker större samhörighet. Han håller sig till sina närmaste vänner och får ha välja själv så föredrar han ofta ensamheten.Han är nog vad som kallas en introvert personlighet. Jag ser så mycket av mig själv i honom. Jag förstår mycket väl hans argument när vi undrar om allt är bra. Han säger att det är bra. Att han vill sitta avskilt och titta på. Tänka. "Natten är den bästa tiden" säger han. "För då har man så mycket tanketid".

Jag var sådan då och är sådan fortfarande. Jag känner igen den där exakta magkänslan när man blir tvingad till deltagande i ett sammanhang man helst vill slippa. Jag kramar honom och säger att allt är okej. Säger att "du gör rätt" samtidigt som jag försöker få honom att förstå att man nog måste spela med lite också. Samhället är inte anpassade för de introverta personligheterna. Man ska vara utåtriktad och sociala med alla. Det är så roligt att umgås med alla hela tiden.

Eller inte.

Som förälder vill man hjälpa sina barn att klara sig i livet. Men samtidigt vill man att de ska vara sig själva och ingen annans förväntningar. Det är en svår balansgång det där och jag svajar fortfarande på linan.

Någonting om ensamhet

Resten av familjen har rest bort några dagar. Jag jobbar och är kvar. Det är en märklig känsla med ett tyst hus utan de andra som ständigt pockar på uppmärksamheten. Att ha barn betyder att man alltid är tillgänglig.

Jag har ett stort behov av ensamhet. De senaste sex åren har jag nästan helt stängt av den delen av mig själv. Att vara för mig själv är inte någonting negativt för mig. Det har det aldrig varit. När jag var barn föredrog jag mitt eget sällskap framför kompisgängets. Jag föredrog att slippa vara social och utåtriktad. Det där draget finns kvar i mitt 40-åriga jag idag. Inom mig finns det en önskan om att få vara helt för mig själv. Ibland stänger jag in mig själv i mitt huvud även om jag inte gör det i min omgivning. Det är en fråga om självbevarande.

Ensamhet har en negativ klang idag. Det är något som vi alla försöker undvika. Det är en krampaktig kamp för att passa in. Att ständigt ha ett enormt socialt umgänge och en armé av vänner. Jag har aldrig förstått det där. Jag har min armé. Men vi är en annans sorts stam. Jag kräver min ensamhet. Och jag ser hur min sexårige son ibland också vill ha den. Men kraven på oss som vårdar ensamheten ömt att anpassa oss tränger på och klöser sig fast på oss. Kanske reagerar jag ibland med något som kan uppfattas som tjurighet när min ensamhet störs av sådant. Det är inte illa ment och jag är inte en negativ människa egentligen. Det är bara en trubbig försvarsmekanism.

Att bara vara för mig själv är en lyx i min värld. Då hinner huvudet ikapp kroppen. Det är ett sätt att bara vara här och nu. Jag känner hur jag bara flyter ovanför allting.

När familjen reser bort uppstår det där glappet i verkligheten som jag tar tillvara på även om jag saknar dom redan innan de har åkt och längtar efter tills de kommer tillbaka.

Tisdag: Shut up brain!

Mannen på tåget sitter och pratar. Först tror jag att han pratar i ett headset kopplat till en mobiltelefon. Han pratar intensivt och livligt. Ibland skrattar han åt något roligt. Han ser engagerad ut i samtalet.

Plötsligt inser jag att han inte har någon mobiltelefon.

"Schizos are never alone" sjöng Annihilator en gång i tiden. Det verkar stämma. Mannen på tåget är aldrig ensam. Eller så är problemet att han är ensam. Väldigt ensam. Att prata med sig själv är kanske en protest mot ensamheten.

Om det är så tror jag att fler människor bör börja prata för sig själv.