Jag hittade en text jag skrivit om Allen Ginsberg i ett helt annat sammanhang på en helt annan plats. Och jag upptäcker att det var länge sedan jag läste något av honom. Det måste åtgärdas.
---
I speak of love that comes to mind:
The moon is faithful, although blind;
She moves in thought she cannot speak.
Perfect care has made her bleak.
I never dreamed the sea so deep,
The earth so dark; so long my sleep,
I have become another child.
I wake to see the world go wild.
- An eastern ballad
Vi sitter på en mur i Central Park. Det är samma dag. Plötsligt står han där. Jag vet inte vad han heter men han är en mycket trevlig och glad afroamerikansk man. Han ser ut att desperat behöva ett bad. Han vill sälja en tidning. Han pratar om att människor måste umgås på ett kärleksfullt sätt.
- We need to remember to love each other, säger han vädjande. Får vi bara den så ordnar sig allt.
Vi håller med och köper tidningen han säljer för en dollar. Han ser nöjd ut och går vidare. Pratar om kärlek. Det låter som om han läser poesi. Och varför inte?
Det är nästan löjligt enkelt att ta sig till Greenwich Village. På vägen dit passerar man Chelsea Hotel där Janis gjorde Leonard lycklig någon gång för knappt 40 år sedan medan bilarna passerade utanför. Väl i The Village så försvinner hetsen från den övriga staden plötsligt. Det är en påtaglig känsla av att man kommit till en annan del av staden och inte bara en stadsdel.
Jag ser mig om.
Och där anar jag Allen Ginsbergs ande bakom ett träd. Han frågar:
- America when will you be angelic? When will you take off your clothes?
Jag tittar bort en sekund för att se om mitt sällskap också ser honom men när jag pekar så är han borta.
Allen Ginsberg. Kommunisten. Juden. Bögen.
Poeten.
Han som såg sin generations bästa hjärnor förstörda av galenskapen. Han som på frågan om vad hans poesi handlade om svarade ”nakenhet”. Och när han ombads att förtydliga svaret klädde han av sig.
Naken.
Sådan är Ginsbergs poesi.
Det finns inget filter mellan tanke och ord. Allting är ett ständigt flöde av ord, intryck och uttryck. Han skriver sin själ på papper för att sedan låta orden resa vidare in i läsarens huvud.
Allen Ginsberg är bryggan mellan det litterära amerikanska 50-talet med sin beatpoesi vidare in i 60-talets proteströrelse och sedan in i framtiden fram till sin död 1997 då han slutligen passerade vidare till paradiset märkt av sitt liv och omgiven av sina vänner och älskare.
På nästan alla bilder ler han snett. Precis som dikterna. Sneda leenden som alla gör motstånd mot konventionerna.
Allen Ginsbergs poesi är frijazz. Den bråkar och flyr när du försöker hålla fast den. Orden vill inte naglas fast. De vill fly. De vill dansa likt dervischer genom luften. De är lika konkreta som John Coltranes eller Charlie Parkers toner.
New Yorks skyline reser sig som fond i dikterna. När jag vandrade genom Greenwich Village letade jag efter adresserna där Allen levde sitt liv. Vi drack kaffe på Café Figaro i hörnet av MacDougal och Bleecker Street där Ginsberg tillsammans med Kerouac, Corso och Burroughs drack sitt kaffe och läste det dom skrivit högt för alla som ville lyssna.
Utanför lunkade New York City förbi. Och för ett kort ögonblick satt jag mitt i de dikter han skrev.
Och det var en svindlande upplevelse.
Holy the groaning saxophone! Holy the bop
apocalypse! Holy the jazzbands marijuana
hipsters peace & junk & drums!
Holy the solitudes of skyscrapers and pavements! Holy
the cafeterias filled with the millions! Holy the
mysterious rivers of tears under the streets!
- ur Footnote to Howl
Allen Ginsberg på Spotify
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar