"Jag håller verkligen på att växa"

Snön smälter. Den gör faktiskt det. Den är inte oövervinnerlig. Den kan dö. Från taken blöder den. På gatorna blöder den. Barmarken bryter igenom på fälten. Våren är inte långt borta.

Jag vaknar. Vandrar som vanligt. Solen är uppe med mig. På tåget sitter alla som vanligt långt från varandra men ändå inte.

Jag möter goda människor på perrongen, på gatan. Byn är full av goda människor. Sådana som faktiskt bryr sig utan baktanke.

Och det är vackert här. Jag älskar när tåget kommer ut ur skogen ut på fältet och man ser hemma breda ut sig. Fälten, skogen, vattnet som ringlar. Allt finns här.

Storebror säger i triumf att en tand är lös. "Jag håller verkligen på att växa" säger han. Snart fem år gammal. Grubblar på livet. Ställer en miljon frågor.

Lillebror sitter frustrerad på golvet. Hela kroppen vill framåt men kan inte riktigt. Inte än. Men snart. Ögonen ser och han planerar för senare.

Jag lyssnar på Lykke Li. Jag lyssnar på Goran Kajfes. Jag läser om Kerouac. Jag hör Curt Jalmo.

Livet är rätt okej tänker jag. Snart är det vår. Jag kommer att vara ledig sex dagar av sju. Leva nära familjen, trädgården, byn, musiken, litteraturen, ljuden och skrivandet.