Holy the jazzbands marijuana
hipsters peace & junk & drums!
- Allen Ginsberg, Footnote to Howl
Jag vet inte hur många Mementokvällar jag varit på de senaste åren men det är ett tämligen respektabelt antal. Och jag har hört mycket musik under dessa kvällar som berört mig på många sätt. Och igår var jag återigen på plats när vår förening arrangerade en Mementokväll på Café Kaka i Eskilstuna. Och jag blir så fascinerad.
På programmet stod Teleskärm och Marc Ducret feat LIM. Elektronisk jazzrock och hårt driven frijazzgitarr. Det är stor musik som skapas i den trånga lokalen. Publiken sitter nästan mitt bland instrumenten. Musiken och musikerna kommer nära öronen. Det är intimt, varmt och passionerat. Vi blir ljudmasserade av Teleskärms hårda sväng och får öronen ansatta av Ducrets ömsom ylande ömsom viskande gitarr.
Det är allt igenom magiskt. Precis som det nästan alltid är sådana här kvällar.
Publiken ger sitt bifall. Musikerna spelar för livet och ler mot oss och varandra. Det är glädje i det som spelas. Det är utforskarlusta. Det är progression. Det är allt det som musik ska vara oavsett genre.
Det är kanske det vi vill uppnå med Memento. Visa upp passionen. Musiken. Vägen bort från det slätstrukna.
Jag tänker på Ginsbergs ord när jag ser och hör Henrik Frisk nästan gå sönder med sin saxofon. Den ylar. Den hittar harmonierna. Hela bandet ylar för att sedan kollapsa bara för att hitta tillbaka och sedan ivrigt rusa vidare.
Det är jazz.
Det är musik.
Det är livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar