Saker som inte lämnar mig ifred: Öppningsscenen i "Close Encounters of the Third Kind"

Det här är kanske den bästa UFO-film som gjorts. Den amerikanska 70-talskänslan finns där och den är realistisk på nästan alla sätt. Effekterna är fantastiska, Richard Dreyfuss är lysande och frågan är om inte detta är Steven Spielbergs bästa film. Men det är en scen som jag alltid bär med mig.

Filmen börjar i flygledartornet i Indianapolis där flygledarna får rapporter från ett flygplan om ett föremål som lyser starkt. Scenen består egentligen bara av en radarskärm, flygledarna och en röst på en sprakande radiolänk. Men spänningen är så tjock så att man kan ta på den.

Kanske är det för att känslan av det okända är så påtaglig. Atmosfären i flygledartornet är varm. Rösten i radion kommer från människor som befinner sig på gränsen till det okända i det stora kalla lufthavet. Scenen påminner oss om att vi är små i universum och ibland påminns vi om det stora tomma som omger oss. Och det okända.