May the 4th be with you

Star Wars har funnits i hela mitt liv. De första filmerna kom när jag var i tioårsåldern och jag dyrkade allt som hade med George Lucas filmer att göra. Ett av mina starkaste filmminnen är "return of the Jedi" som jag såg 1983 med farsan på Prismabiografen i Västerås på stor skärm. Jag kan alla repliker.

Idag lever Star Wars starkare än någonsin. De nya filmerna (som nu börjar bli gamla dom också), Lego Star Wars, animerade TV-serier och spel. Jag tycker det är fantastsikt även om jag håller de tre första filmerna högst.

Den äldste sonen har också fastnat i träsket. Han pratar Star Wars hela tiden. En andra generation Jedis i familjen.

Man kan analysera kulturfenomenet Star Wars i oändlighet. Det tänker jag inte göra här. Jag konstaterar bara att det är coolt och att det för mig har någon sorts nostalgisk funktion.

Idag firas den internationella Star Wars-dagen. Detta baseras på ordvitsen med dagens datum så som det sägs på engelska.

May the force be with you. Always.

Årets film?

Jag minns när jag såg "Alien" för första gången. Ridley Scotts klaustrofobiska epos från 1979 är och förblir ett mästerverk som jag fortfarande blir stressad av i vissa scener. Det är en genuint obehaglig stämning genom hela filmen. Uppföljaren "Aliens" från 1986 är nästan lika bra den fast på ett annat sätt. Trean "Alien 3" återvänder till det klaustrofobiska med en dystopisk skruv. "Alien Resurrection" gillar jag också. Den är så bisarr i vissa stycken att det är svårt att inte älska den. Snart kommer "Prometheus". Peppen är monumental. Ridley Scott har lyckats med marknadsföringen. Miljoner tolkningar har gjorts av trailer ett och två. Man får hoppas att det håller när det väl är dags. Men bättre än det här blir det aldrig...

Saker som inte lämnar mig ifred: Öppningsscenen i "Close Encounters of the Third Kind"

Det här är kanske den bästa UFO-film som gjorts. Den amerikanska 70-talskänslan finns där och den är realistisk på nästan alla sätt. Effekterna är fantastiska, Richard Dreyfuss är lysande och frågan är om inte detta är Steven Spielbergs bästa film. Men det är en scen som jag alltid bär med mig.

Filmen börjar i flygledartornet i Indianapolis där flygledarna får rapporter från ett flygplan om ett föremål som lyser starkt. Scenen består egentligen bara av en radarskärm, flygledarna och en röst på en sprakande radiolänk. Men spänningen är så tjock så att man kan ta på den.

Kanske är det för att känslan av det okända är så påtaglig. Atmosfären i flygledartornet är varm. Rösten i radion kommer från människor som befinner sig på gränsen till det okända i det stora kalla lufthavet. Scenen påminner oss om att vi är små i universum och ibland påminns vi om det stora tomma som omger oss. Och det okända.

Livet i tre dimensioner

Häromdagen var jag och tittade på Tron: Legacy i 3D. Det var en snygg film. Manus och dialog var väl tämligen tunn men rent estetiskt var den värd pengarna. Dessutom såg vi den i 3D. Och visst, det funkade väl men var inte den där omvälvande upplevelsen som alla tjatat om. Men kanske kan filmmakarna utnyttja tekniken bättre i framtiden.