November är ett kors

Under en dag förra veckan var hösten magisk. 

Frost på marken. 

Eldfängda blad på träden. 

Sen började det regna. 

Och det har inte slutat regna sedan dess. 

Jag känner den där surheten i själen. 

Den kyliga fukten. 

Eftermiddagen börjar skymma. 

Morgonen är svart som natten. 

Blekt ljus på dagen. 

Och regnet. 

Jag vill inte lämna huset. 

Dagdrömmer. 

Kokar en kopp kaffe. Sätter mig i fåtöljen med koppen och en bok. 

Snart börjar det snöa. 

Minusgrader slås in i kroppen likt spikar. 

November är ett kors. 

"The world is in my head. My body is in the world."

Jag har befunnit mig i ständig rullning den senaste tiden. Det händer saker runt omkring mig hela tiden både på jobbet och på sidan om. Hösten börjar märkas. Dimmorna ligger som stora lågt flygande moln över åkern tidigt på morgonen när jag hämtar tidningen.

Det blir svårare varje år att hantera hösten och mörkret tycker jag. Man sörjer sommaren. Allting vänder sig inåt. Människor och natur. Vi faller handlöst mot det där kalla, mörka sura som kallas november.

"The world is in my head. My body is in the world." sa författaren Paul Auster en gång. Jag försöker ha det som ledord i den vardagliga meditationen för att försöka expandera tillvaron när det stora svarta rullar in allt tidigare på kvällen.

Omställning

Igår städade vi undan på altanen. Packade ihop möbler och sopade. Rensade krukor och monterade ner. Det kändes lite som att gå ner i en bunker.

Kom nu höst.

Vi är redo för dig.

Låt oss få det här överstökat.

Night of the living dead

Så är besten här. Hyndan från helvetet. Denna avfälling från årets årstider. Maran som aldrig tar slut. Denna tid av evigt mörker och kyla som tränger in i märg och ben.

November.

Alla månader på året är att föredra. Alla har sin charm. Men november har absolut ingenting. Fyra veckor av iskall svart materia. Det är inte vinter. Det är inte höst. Det är bara mörkt och jävligt otrevligt.

Överlevnadstips mottages tacksamt.

Torsdag. Sprak. Minusgrader. Brytningstid.

Redan igår kväll anade jag att det var på gång. Man såg vintergatan. Och runt den alla stjärnor. Månen reste sig i öster och Jupiter sjöng strax ovan horisonten i söder.

Fönstret mot universum stod vidöppet och jag kände mig viktlös. Minusgrader gör det med mig. Tar vikten från mina fötter.

Några timmar senare vaknar jag. De andra sover i sina sängar långt bort i sina drömmar. Termometern visar ett par grader under noll. Världen är insvept i dimma och frost. Månens skärva anas i väster strax innan solen utplånar alla spår.

Jag dyrkar den här tiden.

Jag dyrkar när luften rensas, höstens eld färgar träden och natthimlen gnistrar och sprakar.

Tiden då jordens axel balanserar upprätt för att sedan välta över in i vintern och vända oss bort från solen.

Det är brytningstiden.

Torsdag. Humör. Tumör.

Så här låter det just nu...

Fredag. Höst. Rothko. Isluft. Dimma.

Träden börjar långsamt likna målningar av Mark Rothko. Små explosioner av orange och gult. Inledningen på slutet. Eller början på återuppvaknandet.

Luften är isande kall. Bara 4 grader ovanför nollstrecket.

Jag upptäcker att vi fått information från Svärjedemåkraterna i brevlådan. Det talas om traditioner och svenskhet. Vad fan är svenskhet undrar jag.

Det folkhemska?

Jag kastar brevet direkt i kompostkärlet men inser snabbt att trots att det redan är lite ruttet så blir det svårt att bryta ner helt.

Och snart passerar jag sundet som jag alltid gör. I september är det så vackert här när luften, den kalla och klar luften, möter det varma vattnet. Dimman reser sig.

Och en del dimbankar kan vara vita och vackra.

Onsdag. September. Tomtar. Knark.

Att vakna tidigt har sina fördelar även i september. Som utsikten över gården när solen går upp. Den kalla luften gör magiska saker med den varma jorden.

En helt annan sak. Det står en trädgårdstomte på ett elskåp på vägen jag går hem från tåget. Han har stått där i en vecka nu. Han tittar lite påkommet på mig tycker jag. Precis som att han håller på med något ofog.

Kanske röker han hasch?

Foto: M. Tannergren

Tisdag. Höstlöv. Musik. Eufori.

Det drar mot höst. Trädens blad skvallrar om det liksom den där isande känslan i luften tidigt på morgonen. Hösten har sitt eget soundtrack. Sin egen ton. Den här hösten låter så här i mina öron.

Kausal

A Swarm Of The Sun

Come Sleep

Allt finns av en händelse att köpa i svinsnygg förpackning från ett och samma ställe. Den lilla etiketten Version Studio. Köp plattorna direkt därifrån och stöd ett oberoende litet bolag.

Onsdag: Kallt kaffe

Vaknar mitt i natten av ljuden från R. När jag tittar på honom blänger han surt på mig. Precis som om han inte förstår varför vi ligger här i mörkret. Sen somnar han oroligt.

Jag kan inte somna om. Vattendroppar faller mot fönsterblecket. Någonting är på väg.

När jag lämnar Kolbäck ser man den grå dimman närma sig. Som ett monster som sakta krälar mot de sovande människorna för att snart omsluta dem i sitt grepp. Sen inser jag att det bara är en föraning om hösten.

Kaffet svalnar snabbt. Det smakar mjukare när det tappar värmen.

Menlösare.