Geminider

Geminiderna faller över våra huvuden. Jo jag vet att jag tjatar om universum då och då. men det är den mörka årstidens behållning. Vintergatan syns. Och det är magiskt. Det är konst i sin ultimata förlängning.

Igår var natten extra klar och kall. Det svarta var enormt svart. Total avsaknad av ljus. Stjärnorna lyste intensivt. I väst låg halvmånen i sin vagga med Jupiter i linje strax nedanför. Perfekt synkronisering. Orions bälte pekade rakt söderut och i öster drog sig Karlavagnen fram över horisonten. Och höjde man blicken en aning så såg man rakt in i Tvillingarna. Och det var därifrån dom kom.

Geminiderna.

En återkommande meteorskur som orsakar ett intensivt stjärnfall under några timmar. När det är som intensivast är det hundratals små stenar i timmen som faller mot atmosfären och flammar upp.

Ett makalöst skådespel.

Torsdag. Jupiters månar. Ljudet av en ambient planet.

Hösten närmar sig. Natthimlen är svart och glasklar. Jupiter reser sig i sydöst och jag går ut med teleskopet. Jag står där i mörkret och justerar och ställer in skärpan. Riktar spegeln mot universum med vintergatan som fond. Jag fångar gasjätten i sökaren och byter okular. Och plötsligt är de där.

Fyra av Jupiters följeslagare.
Gallileos månar.

Vackert uppradade på en exakt linje som diamanter runt den starkt lysande jätten.

Det är andlöst vackert. Det är större än religion. Det är medvetandegörande.

Jag har varit besatt av rymden, planeterna och stjärnorna sedan barnsben. Jag är barnsligt förtjust i att NASA direktsänder konstant från rymden. Jag lyssnar på rösterna från dom som varit där. Universum är den sanna poesin och det ultimata äventyret. Jag älskar verkligheten och fantasin.

Jag låter teleskopet vandra vidare över natthimlen.

Jupiter är ambient. Jag önskar att jag kunde höra ljudet av jätten som NASA spelat in. Elektromagnetiska fält som kolliderar skapar en ljudmatta som låter förtrollande men samtidigt oroväckande öde.