Det bästa med minusgraderna i januari och februari är vinternatten. Aldrig är stjärnhimlen klarare. Aldrig annars ser man så tydligt universums djup. Man spanar med teleskopet eller med ett naket öga och tittar på planeter och galaxer. Det är en meditation och påminner oss om att tänka på zen.
Klara höstkvällar. Fullmåne. Och bredvid finns Jupiter just nu. Gasjätten med månar som ett pärlband på rad. Metis, Adrastea, Amalthea, Thebe, Io, Europa, Ganymedes och Callisto plus ett sextiotal till. Och den röda roterande fläcken. Och Jupiters sång. Jätten sjunger. Jag hör det här ljudet varje gång jag tittar mot Vintergatan.
"I århundraden har människan blickat mot stjärnorna och drömt om äventyr långt bortom vår planet. Med världspremiär på Tekniska museet öppnar snart tidernas största turnerande rymdutställning. I fantasifullt uppbyggda miljöer får du följa utforskningen av rymden på nära håll, från 60-talets explosionsartade utveckling till morgondagens rymdforskning."
Ledighet är farligt. Jag vänjer mig snabbt. Hinner tänka för mycket. Börjar längta till något annat. Det kryper i kroppen.
Tåget passerar ett fängelse varje dag. Jag har inte tänkt på det förut. Men det gör faktiskt det. Höga murar och taggtråd. Där sitter människor (förmodligen välförtjänt) inspärrade och har få valmöjligheter i sin vardag.
Jag sitter på tåget varje dag. Samma tider. Få valmöjligheter.
Inga liknelser i övrigt.
Så blickar jag ut i universum. Igen. Det är mörkt när jag skriver det här. Morgonen har börjat och snart startar gryningen. Solen går upp. Det gör den varje dag. Med få variationer. Men imorgon förmörkas den delvis. Vid halv nio inleds förmörkelsen. Passa på att beskåda denna astronomiska kurragömmalek. Nästa gång det händer i Sverige är år 2126. Läs mer om förmörkelsen här.
Geminiderna faller över våra huvuden. Jo jag vet att jag tjatar om universum då och då. men det är den mörka årstidens behållning. Vintergatan syns. Och det är magiskt. Det är konst i sin ultimata förlängning.
Igår var natten extra klar och kall. Det svarta var enormt svart. Total avsaknad av ljus. Stjärnorna lyste intensivt. I väst låg halvmånen i sin vagga med Jupiter i linje strax nedanför. Perfekt synkronisering. Orions bälte pekade rakt söderut och i öster drog sig Karlavagnen fram över horisonten. Och höjde man blicken en aning så såg man rakt in i Tvillingarna. Och det var därifrån dom kom.
Geminiderna.
En återkommande meteorskur som orsakar ett intensivt stjärnfall under några timmar. När det är som intensivast är det hundratals små stenar i timmen som faller mot atmosfären och flammar upp.
"Sjön kryllar av liv, bland annat av en bakterie som fått namnet GFAJ-1 som är fullständigt unik för att finnas på jorden. Den lever på och byggs upp av arsenik, ett gift som annars dödar samtliga andra varelser.
Allt liv som man hittills känner till, utan undantag, förutsätter syre, kol, väte, kväve, svavel och fosfor - med undantag för den här bakterien som alltså också har som ingrediens arsenik som där ersätter eller kompletterar fosfor. Upptäckten är sensationell eftersom det visar att liv kan se ut på helt andra sätt än vad man föreställt sig tidigare."
Jag har svårt att se det positiva i den här nyheten...
ASH: I've never seen anything like that, except molecular acid... BRETT: This thing uses it for blood. ASH: It's the asbestos that stopped it, otherwise it would have gone straight through. DALLAS: Wonderful defense mechanism.You don't dare kill it.
Hösten närmar sig. Natthimlen är svart och glasklar. Jupiter reser sig i sydöst och jag går ut med teleskopet. Jag står där i mörkret och justerar och ställer in skärpan. Riktar spegeln mot universum med vintergatan som fond. Jag fångar gasjätten i sökaren och byter okular. Och plötsligt är de där.
Fyra av Jupiters följeslagare. Gallileos månar.
Vackert uppradade på en exakt linje som diamanter runt den starkt lysande jätten.
Det är andlöst vackert. Det är större än religion. Det är medvetandegörande.
Jag har varit besatt av rymden, planeterna och stjärnorna sedan barnsben. Jag är barnsligt förtjust i att NASA direktsänder konstant från rymden. Jag lyssnar på rösterna från dom som varit där. Universum är den sanna poesin och det ultimata äventyret. Jag älskar verkligheten och fantasin.
Jag låter teleskopet vandra vidare över natthimlen.
Jupiter är ambient. Jag önskar att jag kunde höra ljudet av jätten som NASA spelat in. Elektromagnetiska fält som kolliderar skapar en ljudmatta som låter förtrollande men samtidigt oroväckande öde.
