Radiodrömmar

I smyg går jag omkring och planerar en hemmastudio för att kunna producera enkla podsändningar med pratradio. En mixer, en dator och två mikrofoner. Podden skulle handla om kreativitet i olika former. Poesi, musik och kultur.

En annan tanke är att göra en podcast som funkar som plattform för okända ljudkonstnärer.

Eller en podcast där man samtalar om musikens roll i livet. Hur har musiken påverkat livssval och vilken funktion har musiken i vardagen.

Allt detta är naturligtvis en utveckling av Mojo som vi sänder varje vecka på närradion. Och det är världens roligaste hobby. Men Mojopodden skulle gå djupare.

Expandera horisonten.

Utforska.

På upploppet

Det är tre veckor kvar på min halvårslånga föräldrarledighet. Jag undrar var tiden tog vägen. Våren rusade förbi. Sommaren rusade förbi. Lillebror växer och utvecklas för fort. Han är ett litet barn nu. Inte något hjälplöst paket.

Jag skulle ha hunnit så mycket. Och det har jag. Men det känns som om jag glömt hälften. Och jag hade faktiskt ambitionen att försöka hitta en ny riktning i den här pausen i arbetslivet. Men än har jag inte hittat den även om jag har en del idéer. Men det är aldrig försent för det. Nya riktingar kan man alltid ta.

Och jag har hunnit skriva mycket om musik. Det är fantastiskt. Recensioner och krönikor. OCh en del intervjuer. Och ikväll ska jag förhoppningsvis göra en liten drömintervju igen.

Barn, familj och musik. Så har livet sett ut i sex månader snart.

Jag har varit lycklig.  

Egentligen vill jag spendera mer tid i en sådan här situation

Radio M.G.N.S

Jag vill ha en egen frekvens på FM-bandet. En radiostation som sänder överallt hela tiden. Jag skulle sända ut musik som smeker och river. Jag skulle sända röster och poesi. Jag skulle sända ljud som hörs överallt och ingenstans.

Jag skulle sända under stjärnorna på natten och låta radiovågorna studsa mot vintergatan. Jag skulle låta stationen bli en vän man kan lita på och som inte lämnar någon ensam. Den skulle ge tröst och styrka. Rösterna skulle vara nära, mycket nära. Musiken skulle leva under huden. Det skulle vara elektriskt.

Min radiostation skulle sända på din våglängd.

Skrivarlyan

I mitt huvud finns den redan. Skrivarlyan. Arbetsrummet. Ett ställe där man kan sätta skapandet i centrum. Det är redan möblerat. Ett skrivbord framför ett fönster. Den ena väggen med bokhyllor. På den den andra väggen bilder, tavlor och urklipp som passerat ögats filter. En ljudanläggning för musiken. Och en kaffemaskin förstås.

Alltid svart kaffe.

Riding the wave

Jag vill rida på vågorna.

Sprida ljud omkring mig som konfetti.

Jag vet att det går.

Riktiga radiovågor.

Återkommer i frågan.

Drömmar om det förlorade ordet

Under flera nätter har jag drömt om Bruno K Öijer. Eller han har förekommit i dem. Alltid i en biroll.

Så här kan det se ut:

Jag går i en affär och handlar. Plötsligt står han där mellan hyllorna med kaffe och te. Han vänder sig om och ser påkommen ut. Slut på dröm.

Jag skrapar is från bilen på en parkering. Plötsligt svänger en annan bil in och ställer sig en bit bort. Ur stiger Öijer och vinkar mot mig. Han säger något men jag hör inte eftersom det blåser så hårt. Slut på dröm.

Jag sitter hemma och läser tidningen. Plötsligt ringer telefonen. Det är Bruno. Jag känner igen hans röst direkt. Han ursäktar sig och säger att han har ringt fel. Slut på dröm.

Mycket märkliga drömmar. Jag har inte läst en rad Öijer på säkert ett halvår.

Total eclipse...

Ledighet är farligt. Jag vänjer mig snabbt. Hinner tänka för mycket. Börjar längta till något annat. Det kryper i kroppen.

Tåget passerar ett fängelse varje dag. Jag har inte tänkt på det förut. Men det gör faktiskt det. Höga murar och taggtråd. Där sitter människor (förmodligen välförtjänt) inspärrade och har få valmöjligheter i sin vardag.

Jag sitter på tåget varje dag. Samma tider. Få valmöjligheter.

Inga liknelser i övrigt.

Så blickar jag ut i universum. Igen. Det är mörkt när jag skriver det här. Morgonen har börjat och snart startar gryningen. Solen går upp. Det gör den varje dag. Med få variationer. Men imorgon förmörkas den delvis. Vid halv nio inleds förmörkelsen. Passa på att beskåda denna astronomiska kurragömmalek. Nästa gång det händer i Sverige är år 2126. Läs mer om förmörkelsen här.

Vitt brus

Vi börjar från början. 40-talisten tränger sig förbi kön som ska kliva på tåget. Han har en igångsatt laptop i famnen och han ursäktar sig högt och ljudligt med att det snöar på hans dator. Ett kort ögonblick får jag en impuls att sätta krokben för honom. Jag skulle ha alla andras tysta medgivande.

Jag låter bli.

Kommer hem. Äter. Umgås med familjen. Somnar.

Vaknar. November. Snön yr. Det är kallt. Jag gillar snöoväder. De sätter hela tillvaron under en sorts belägring. Allting lugnar ner sig en aning när snön packar in oss i ett vitt brus. Ljuden dämpas. Hastigheten saktas ned.

Kaffet flyter svart som natten ned genom kroppen. Ut i venerna. Jag får lust att läsa Bruno K Öijer. Eller att skriva någonting vackrare än informativa texter om läsfrämjande för webben.

Behovet gror inut i mig.

Måndag. Slipsknut. Svart kostym. Don Draper. Böcker.

Det är inte så ofta jag önskar som jag har kostym och slips på mig. Igår var dock ett sådant tillfälle. Vi gav namn till O, våra vänners son. Vi blev faddrar. Ett hedersuppdrag. Det hölls tal och det sjöngs. Jag fick äran att läsa en dikt. 

Men det var inte det jag egentligen tänkte skriva om. Det var det där med kostymen och slipsen. Jag kände mig som Don Draper. Det känns märkligt bekvämt i kostym. Jag kanske till och med kan tänka mig att ha det oftare. Det är som en rustning. Man känner sig smartare än man är.

Så blir man inspirerad. En gammal dröm om bokförlag susar plötsligt upp i hjärnan. Kanske skulle man testa. Ge ut fina gedigna böcker om saker jag är intresserad av. Skrivna av kreativa människor. Eller fotoböcker. Eller diktsamlingar.

Black Coffee Books.

Drar åt slipsknuten lite till. Känner mig som Don Draper.

Onsdag. Mer kaffe. Alltid mer kaffe.

Inatt drömde jag att jag satt på ett tåg och väntade. Tåget stod still. Alla satt stilla. Tysta. Jag försökte sova. Men det gick inte. Så jag drömde att jag inte kunde sova. En halvjobbig känsla om jag ska vara ärlig.

Sen vaknade jag och undrade om jag hade sovit.

Häller upp en kopp kaffe (det visade sig också vara en dröm).

Öppnar morgonens tidning.

Lämnar sonen på dagis.

Ignorerar människorna på tåget.

Lyssnar på Miles.

Stapplar in på redaktionen.

Mer kaffe.

Alltid mer kaffe.

Horisonter

Jag drömmer om skyskrapor. Ljuden från gatan nedanför. Sirenerna och motorerna. Människornas röster som passerar i takt med fotstegen. Bussarna som stannar och släpper av folk då andra kliver på. Ljudet är så intensivt att du kan urskilja ett enskilt andetag.

Det är tyst där jag är nu. Fåglarna slutar sjunga i mitten på juli. Sen hörs bara skatornas kraxande och måsarnas vrål. Måsar som misstagit en å för hav. Ibland undrar jag om jag misstagit mig. Här hörs ingenting.

Jag saknar de höga husen. De där fönstren med utsikt som avslöjar horisonten. Horisonten antyder att det finns annat bortom den. Där jag sitter nu ser jag ingen horisont. Jag vet inte om det finns någonting annat.

Min hjärna är en skyskrapa. Våning efter våning som strävar uppåt. Alla med fönster som har en annan utsikt åt fyra olika håll. Överallt ser man horisonten. Nedanför passerar livet och jag dyker ned i det varje dag. Utanför mitt fönster idag växer gräset. Utanför skyskrapan växer livet.

Mellan husen sjunger Coltrane och Miles. Storstaden är jazz. Bruksorten låter som... jag vet inte... Gyllene Tider? Ljud utan själ. Jag somnar om och drömmer om jazz. Om stenhård hiphop. Punk.

Ibland sitter jag och tittar ut över hustaken på dagarna. En tillfällig illusion av någonting som inte finns där uppträder. Lutar man sig ut genom fönstret ser man ingen horisont. Bara granskog. Ett evigt grönt helvete som sträcker sig härifrån till Nordpolen.

Vi måste resa snart.

Tisdag: Drömmar om kaffe

Jag har inte lyckats få tanken på den där alternativa karriären som barista ur huvudet. När jag funderar lite närmare på varför jag någon gång i livet skulle vilja stå bakom kaffedisken kommer jag fram till följande.

Kaffe är gott. Det har blivit en livsstil att dricka kaffe. Jag skulle vilja ha ett litet hak där kaffet och det sociala kaffedrickandet står i centrum. En oas där man kan träffas och ta en kopp java i tio minuter och sen dra vidare. Jag vill ha en vacker kaffemaskin som har kromade detaljer och träpaneler som står och pyser och puttrar. Och bra musik i bakgrunden. På kvällarna kan man ordna små intima spelningar med coola jazzband. Ibland kan man bjuda in till beatpoesikväll.

Konst, kultur och koffein.

Det är drömmen.

Kaffe: Jag drar snart till Venice...

Alltså de här filmerna får mig att vilja starta en kaffebar där jag bara skulle stå hela dagarna och koka perfekt kaffe till folk. Dags att se över hur man blir barista....

Måndag: Where's the f***in' riot?

På senare tid har jag av olika anledningar läst om och lyssnat en hel del på The KLF. Musik tänker du, en hel ideologi säger jag. En konstnärlig tvåmansgerilla som under några år fuckade upp rätt mycket i främst den brittiska konstnärsvärlden. Fortfarande verkar folk försöka reda ut vad det egentligen var som hände. Kanske har jag låtit mig inspireras av The KLF på grund av nedanstånde snart inakutella händelse...

Förra hösten var vi några hjärtats anarkister som diskuterade vad som skulle kunna göras för att få konsten att bli en verklig förändringskraft i samhället. Det var spännade pratstunder som öppnade svindlande möjligheter.

Tyvärr verkar hela den där grejen ha kollapsat för tillfället. Den första maj var det löst planerat att något skulle presenteras. Nu verkar det inte bli så.

Men tanken gnager i mig fortfarande.

En tanke på att skapa ett löst sammanhållet nätverk som kan verka för konst i olika former. En befrielsefront för kulturen och kreativiteten.

Det skulle kunna göras enkelt med en webbplats, en logga som syns lite överallt. Det skulle inte behövas mer egentligen så länge man kan samlas runt ett enda syfte.

Att kultur helar både människor och samhälle.

Någon som har något att tillägga?

Fredag: det jag föredrar

Jag föredrar amerikansk musik, film och litteratur.
Jag föredrar amerikansk kultur framför europeisk och svensk.
Jag föredrar hamburgare framför köttbullar.
Jag föredrar New York framför Paris eller Stockholm.

Jag skulle ganska lätt bli amerikan.

Eller snarare New York-bo.

For better or for worse.