Vitt brus

Vi börjar från början. 40-talisten tränger sig förbi kön som ska kliva på tåget. Han har en igångsatt laptop i famnen och han ursäktar sig högt och ljudligt med att det snöar på hans dator. Ett kort ögonblick får jag en impuls att sätta krokben för honom. Jag skulle ha alla andras tysta medgivande.

Jag låter bli.

Kommer hem. Äter. Umgås med familjen. Somnar.

Vaknar. November. Snön yr. Det är kallt. Jag gillar snöoväder. De sätter hela tillvaron under en sorts belägring. Allting lugnar ner sig en aning när snön packar in oss i ett vitt brus. Ljuden dämpas. Hastigheten saktas ned.

Kaffet flyter svart som natten ned genom kroppen. Ut i venerna. Jag får lust att läsa Bruno K Öijer. Eller att skriva någonting vackrare än informativa texter om läsfrämjande för webben.

Behovet gror inut i mig.