Horisonter

Jag drömmer om skyskrapor. Ljuden från gatan nedanför. Sirenerna och motorerna. Människornas röster som passerar i takt med fotstegen. Bussarna som stannar och släpper av folk då andra kliver på. Ljudet är så intensivt att du kan urskilja ett enskilt andetag.

Det är tyst där jag är nu. Fåglarna slutar sjunga i mitten på juli. Sen hörs bara skatornas kraxande och måsarnas vrål. Måsar som misstagit en å för hav. Ibland undrar jag om jag misstagit mig. Här hörs ingenting.

Jag saknar de höga husen. De där fönstren med utsikt som avslöjar horisonten. Horisonten antyder att det finns annat bortom den. Där jag sitter nu ser jag ingen horisont. Jag vet inte om det finns någonting annat.

Min hjärna är en skyskrapa. Våning efter våning som strävar uppåt. Alla med fönster som har en annan utsikt åt fyra olika håll. Överallt ser man horisonten. Nedanför passerar livet och jag dyker ned i det varje dag. Utanför mitt fönster idag växer gräset. Utanför skyskrapan växer livet.

Mellan husen sjunger Coltrane och Miles. Storstaden är jazz. Bruksorten låter som... jag vet inte... Gyllene Tider? Ljud utan själ. Jag somnar om och drömmer om jazz. Om stenhård hiphop. Punk.

Ibland sitter jag och tittar ut över hustaken på dagarna. En tillfällig illusion av någonting som inte finns där uppträder. Lutar man sig ut genom fönstret ser man ingen horisont. Bara granskog. Ett evigt grönt helvete som sträcker sig härifrån till Nordpolen.

Vi måste resa snart.