Tisdag: Open up this good ol' can o' worms

Gil Scott-Heron gör en "tung comeback" som Stefan uttrycker det. Lyssna här.

*

I bilen påväg hem från dagis igår konstaterar sonen att det fortfarande är ljust. Jag tittar på klockan. Kvart över fyra på eftermiddagen. Solen går inte ner än på 45 minuter. Hjärtat sjunger.

*

Finns det verkligen dom som lyssnar på vitmaktmusik på det där sättet undrar någon efter min berättelse igår. Ja tyvärr är mitt svar. I byn där jag bor fick Sverigedemokraterna nästan 300 röster. Detta på en ort där cirka 2000 personer är röstberättigade och knappt 80 % röstade. Detta har öppnat för Nationaldemokraterna som regelbundet tapetserar tågstationen med sin propaganda och lägger flygblad i brevlådorna om natten.

Vad jag vet bor det en eller två familjer med utländsk bakgrund i byn. Om man inte räknar med alla välintegrerade finnar naturligtvis.

Jag skäms sällan för Kolbäck. Men när jag tänker på det här gör jag det.

*

Betalar en medlemsavgift till familjegympan. Två tanter sitter i ett omklädningsrum och tar emot avgiften och delar ut medlemskort. Vi pratar ens tund om vädert. Om hur kommunen inte klarar av snöröjningen. De förstår inte hur pengarna inte räcker till för sådant. Vinter blir det ju jämt säger den ena. Dessutom jobbar ju både han och hon säger den andra. Vi jobbar längre. Skatteintäckterna borde ju bli lite större.

Jag håller med. Visst borde det vara så. Tanterna skakar på huvudet. Där sitter de. En del av idrottsrörelsen som man ofta glömmer bort. Volontärerna. De som tror på gemenskapen i samhället. Att tillsammans är vi starka. Utan varandra blir vi ensamma och svaga.

*

När ni lyssnat klart på Gil så lyssnar ni på Sade.

Scener från Kolbäck del 10: Välkommen till hillbillyland

Det är en vacker vinterdag i februari 2010. Som alla moderna människor så källsorterar jag hur otrevligt det än må vara med kladdiga mjölkpaket och illaluktande konserver (jag vägrar konsekvent att diska sopor).

När jag står där i godan ro och slänger in saker så brakar plötsligt en Volvo 240 in. Rostig och går illa. Bakom ratten sitter en ung man med fjunig mustasch, rödsvartrutig flanelljacka, en keps i täckjackematerial med öronlappar och ett par sådnadär glasögon som blir konstigt mörka när det är ljust.

Ur stereon på bilen dundrar det helt ogenerat vitmaktmusik.

Av en händelse så har jag på vägen till återvinningsstationen hittat en gammal blandskiva med trallpunk från tidigt nittiotal. Och just när den unge mannen kliver ur bilen så dundrar Charta 77 ut över Vallmoområdet ur min bil.

Vi stirrar ett kort ögonblick på varandra. Jag tror inte han hör vad jag spelar för musik men jag ser att han inser att jag inte tycker som honom.

Han blir klar före mig och kastar sig in bilen och backar ut med en våldsam kraft och försvinner.

Jag sorterar klart mina flaskor.

Färgade för sig, ofärgade för sig....