prolog

han minns hur en större pojke

hotade att kasta in honom

bland nässlorna

han var livrädd i flera dagar

och vägrade gå ut på gården för att leka

den där speciella rädslan

har levt kvar i honom

genom åren och den finns

fortfarande där ibland

det här hände 

innan tiden började

när han fyllde fem år

kom han till byn

där det var meningen

att han skulle växa upp

han kände sig ensam

och rädd

för barnen på gatan

nu tar allting sin början

Onsdag. September. Tomtar. Knark.

Att vakna tidigt har sina fördelar även i september. Som utsikten över gården när solen går upp. Den kalla luften gör magiska saker med den varma jorden.

En helt annan sak. Det står en trädgårdstomte på ett elskåp på vägen jag går hem från tåget. Han har stått där i en vecka nu. Han tittar lite påkommet på mig tycker jag. Precis som att han håller på med något ofog.

Kanske röker han hasch?

Foto: M. Tannergren

Onsdag: No, I am your father

Nästa vecka ska jag spela skivor på Mementokvällen på Kafé Kaka i Eskilstuna. Livemusik, kafékultur och livejazz. Och så lilla jag som ska underhålla i pausen. Jag ransakar mig själv vad jag ska spela. Ska vi dra mot det elektroniska? Berlin? Soul? Jazz?

Eller så spelar jag lite av varje. Memento funkar ju så.

*

Efter en hel dag med internetfrågor i Stockholm så lyckas Johan och jag samamnstråla på ett tåg mot Västerås. Det var roligt. jag undrar när vi sågs senast. 1989? Vi pratade om jobb, internet och kolbäckare. Det var den snabbaste resan jag gjort mellan Stockholm och Västerås på länge. Och ändå var den längre än jag tänkt mig.

*

Den här veckan har haft alldelses för många stressiga stunder.

*

Johanna Koljonen är oerhört bra.

*

Lars är också bra.

*

Sonen säger plötsligt att han vill ha en Star Warströja. Mitt hjärta börjar bulta och jag fäller nästan en tår av stolthet. Jag intygar att jag inte har påverkat honom. Jag svär.

Nu har han en fantastiskt cool t-shirt med en X-Wing på.

The force is strong with this one...

Måndag: När minnet sviker...

...kan man alltid ta hjälp av andra!

730 40 Kolbäck

Torsdag: Home sweet home

Svågern levererar en snygg t-shirt som säger allt om den motsägelse man lever i när man bor i byn jag bor och har växt upp i.

Jag berättade tidigare i veckan om mitt möte med folkhemsrasisten. Andra aspekter med byn jag inte gillar är skvallret, skitsnacket, den sociala kontrollen och det allmänt bonniga beteendet hos folk.

Men jag älskar även byborna. För kommer man från den plats jag kommer ifrån så finns det en speciell anda. Jag tror att man kan kalla det för en anda. En särskild humor. Ett speciellt sätt att se på verkligheten. Det är bara kolbäckare som gör på just det här sättet. Så är det nog med alla mindre ställen.

Jag skulle inte kunna leva utan vetskapen om att det överallt där ute i världen finns, precis som det finns irländare överallt, kolbäckare. Åk var du vill och du kommer att stöta på en kolbäckare. Det är i alla fall min erfarenhet. Jag har hört om folk härifrån som åkt till New York och det första de stöter på när de kommer till Times Square är en kolbäckare.

Du kan ta kolbäckaren ut ur Kolbäck men du kan aldrig ta Kolbäck ur kolbäckaren...

Tisdag: Open up this good ol' can o' worms

Gil Scott-Heron gör en "tung comeback" som Stefan uttrycker det. Lyssna här.

*

I bilen påväg hem från dagis igår konstaterar sonen att det fortfarande är ljust. Jag tittar på klockan. Kvart över fyra på eftermiddagen. Solen går inte ner än på 45 minuter. Hjärtat sjunger.

*

Finns det verkligen dom som lyssnar på vitmaktmusik på det där sättet undrar någon efter min berättelse igår. Ja tyvärr är mitt svar. I byn där jag bor fick Sverigedemokraterna nästan 300 röster. Detta på en ort där cirka 2000 personer är röstberättigade och knappt 80 % röstade. Detta har öppnat för Nationaldemokraterna som regelbundet tapetserar tågstationen med sin propaganda och lägger flygblad i brevlådorna om natten.

Vad jag vet bor det en eller två familjer med utländsk bakgrund i byn. Om man inte räknar med alla välintegrerade finnar naturligtvis.

Jag skäms sällan för Kolbäck. Men när jag tänker på det här gör jag det.

*

Betalar en medlemsavgift till familjegympan. Två tanter sitter i ett omklädningsrum och tar emot avgiften och delar ut medlemskort. Vi pratar ens tund om vädert. Om hur kommunen inte klarar av snöröjningen. De förstår inte hur pengarna inte räcker till för sådant. Vinter blir det ju jämt säger den ena. Dessutom jobbar ju både han och hon säger den andra. Vi jobbar längre. Skatteintäckterna borde ju bli lite större.

Jag håller med. Visst borde det vara så. Tanterna skakar på huvudet. Där sitter de. En del av idrottsrörelsen som man ofta glömmer bort. Volontärerna. De som tror på gemenskapen i samhället. Att tillsammans är vi starka. Utan varandra blir vi ensamma och svaga.

*

När ni lyssnat klart på Gil så lyssnar ni på Sade.

Scener från Kolbäck del 10: Välkommen till hillbillyland

Det är en vacker vinterdag i februari 2010. Som alla moderna människor så källsorterar jag hur otrevligt det än må vara med kladdiga mjölkpaket och illaluktande konserver (jag vägrar konsekvent att diska sopor).

När jag står där i godan ro och slänger in saker så brakar plötsligt en Volvo 240 in. Rostig och går illa. Bakom ratten sitter en ung man med fjunig mustasch, rödsvartrutig flanelljacka, en keps i täckjackematerial med öronlappar och ett par sådnadär glasögon som blir konstigt mörka när det är ljust.

Ur stereon på bilen dundrar det helt ogenerat vitmaktmusik.

Av en händelse så har jag på vägen till återvinningsstationen hittat en gammal blandskiva med trallpunk från tidigt nittiotal. Och just när den unge mannen kliver ur bilen så dundrar Charta 77 ut över Vallmoområdet ur min bil.

Vi stirrar ett kort ögonblick på varandra. Jag tror inte han hör vad jag spelar för musik men jag ser att han inser att jag inte tycker som honom.

Han blir klar före mig och kastar sig in bilen och backar ut med en våldsam kraft och försvinner.

Jag sorterar klart mina flaskor.

Färgade för sig, ofärgade för sig....

Scener från Kolbäck del 9: Vinter

När man kommer söderifrån och åker över bron och tittar ut äver taken i Vänsta så ser man hur det eldas friskt i pannor och spisar. Jag tror inte att det eldas så mycket med ved som det gör i Kolbäck någon annanstans i Mälardalen.

När jag var liten så luktade vintern brandrök. Iskylan blandades med röken och utgjorde kuliss till vinterleken.

Vi åkte pulka och snowracer i Laggbergsbacken. Hade snöbollskrig i Vänstaskogen. En av våra mer sofistikerade lekar på rasterna var att låta någon stå vänd mot en vägg samtidigt som vi andra kastade snöbollar mot honom eller henne. Det gällde att komma så nära som möjligt. Den som träffade fick ställa sig mot väggen istället.

Redan på den här tiden misskötte kommunen Kolbäck. Fotbollsplanen nere vid Ängsvägen spolades aldrig eller dåligt. Papporna i Vänsta tröttnade och Micke Skölds pappa kom dit med sin traktor och röjde av snön. Erik Nordlunds pappa hämtade slangar från brandstationen och öppnade branposten i korsningen Bergsgatan/Ängsvägen. Någon bröt upp elskåpet och tände belysningen. Sen spolade vi isen själva långt in på kvällen i den 15 gradiga kylan. Föräldrar och barn.

Det fanns en känsla av gemenskap jag aldrig känt sen dess.

One of these nights I’m gonna sing a different tune

Det är svinkallt på perrongen. Idioterna går ändå fram och tillbaka i väntan på tåget. Jag har svårt att låta bli att fråga vad syftet är. Varför detta vandrande?

Sen biter jag mig i läppen och tänker att det har jag inte med att göra. Jag struntar ju egentligen i varför dom springer fram och tillbaka.

Hemma på gatan vandrar en hungrig räv fram och tillbaka på gatan. Jag skämtar inte. I min by gör rävar det. Den söker maten nära människorna eftersom allt annat är djupfryst. En katt har blivit riven.

Det blir bistrare för oss alla. Även för rävar och katter.

Det är en hård vinter i ett hårt land.

En amerikansk direktör säger "show us the money" på frågan om vad som kan rädda tre tusen människors arbete. En moderat partisekreterare tycker att invandrare torkar fekalier på ett bra sätt i hans trappuppgång. Vi skjuter vargar och tycker att elpriset är för högt.

Snart är pengarna slut. Kan du hitta en väg ut?

Steve Earle skänker tröst.

One of these days I’m gonna lay this hammer down
And I won’t have to drag this weight around
When there ain’t no hunger
And there ain’t no pain
Then I won’t have to swing this thing
One of these day I’m gonna lay this hammer down

One of these nights I’m gonna sing a different tune
All night long beneath the silvery moon
When the war is over
And the union’s strong
Won’t sing no more angry songs
One of these nights I’m gonna sing a different tune

Someday when my struggle’s through
I won’t have to strive
Until then all I can do
Is let my hammer fly

Vi får inte låta de jävlarna ta oss...

Scener från Kolbäck del 8: Bob, Alexander och jag

Innan jag träffade min bäste vän Alexander brydde jag mig inte om Bob Dylan. Men blir man kompis med Alexander så är det svårt att undvika Bob. Ingen älskar Bob Dylan som Alexander. Och det är jag glad för.

Redan innan jag kände Alex så förstod jag att han hade en enda stor idol. På Tunboshowen ett år framförde han "Mr Tambourine man" alldeles själv på scen inför hela skolan. Komplett med solglasögon, väst, munspel och gitarr.

Tidigt i vår vänskap började han tjata om Bobs förträfflighet. Jag var skeptisk. Men allt eftersom att tiden gick så började jag uppskatta Dylan mer och mer.

Alexander har jag uppskattat varenda dag under de drygt 20 år vi känt varandra.

Här kan ni läsa om Bob. Med Alex ord. Och om alla kunde skriva så passionerat om musik överhuvudtaget skulle vi alla må mycket bättre...

Scener från Kolbäck - del 6: en klassresa

Foto: Magnus Appelqvist

Jag gick i en bra klass i grundskolan. Vänstaskolan i Kolbäck var belägen i skogsbrynet till den djupa Vänstaskogen. Vi lekte mycket i skogen på rasterna. Mest krig faktiskt. På vintern kunde man åka pulka i en av backarna inne i skogen. Det var fantastiskt.

Idag är naturligtvis skolan nedlagd.

Vår klass åkte till Göteborg på skolresa i sexan. Jag minns inget av själva besöket. Jag har bilder från Ullevis innerplan och några kort på klasskompisar i buss. Min kompis Magnus tog bilden ovan. Jag står i mitten och ser väldigt konstig ut. Men 80-talet var rätt konstigt på alla sätt. Förmodligen från ett stopp under resan i trakterna av Mariestad. Där stannar man alltid på väg till Göteborg.

Vår klass var inte så stor. Jag tror att vi alltid var runt 20 stycken i klassen. Vi hade en ganska god sammanhållning. Naturligtvis förekom både lätt mobbning, slagsmål och konflikter som det alltid gör mellan barn men på det stora hela var det en bra klass.

Ändå löstes den upp väldigt lätt efter högstadiet. Jag tror ingen av oss saknade varandra speciellt mycket efter avslutningen i nian.

Micke (vi kan kalla honom det eftersom han faktiskt heter så) som ni ser längst ut till höger på bilden stötte jag på relativt nyligen för första gången sedan gymnasiet. På dagis när jag skulle hämta sonen. Första gången kände jag inte igen honom och hälsade bara vänligt. Jag begrep inte varför han tittade så igenkännande på mig. Andra gången var på pizzahaket då vi inte orkade göra mat och då pratade vi om återvändardagen 2008.

Vi var båda osäkra på om vi skulle gå.

Jag gjorde det inte. Jag var på min egen svensexa istället...

Vi är vuxna nu.

Scener från Kolbäck - del 5: Knodde åker pulka

Snart är det vinter och när jag var liten så åkte man pulka i Laggbergsbacken belägen i det mäktiga Vänstamassivet strax norr om Kolbäck. Det var en heldagsutflykt att ta sig dit genom skogen men när man väl var där fanns det inga gränser för de alpina äventyren.

Min vän Johan gjorde ett återbesök i vintras och bjuder på den här rafflande rapporten...

Scener från Kolbäck - del 4

I helgen såg jag Polisskolan 2 på teven. Plötsligt luktade allt läsk, lösgodis och damm. Jag fick träsmak i min så annars bekväma soffa.

Flashback från 80-talet. Varje (Edit: onsdag och) söndag var det film på Linnéabiografen. Alla var där. Oavsett vilken film det var. En social aktivitet.

Top Gun, Polisskolan, Rambo, Cocktail, Youngblood, Den oändliga historien, Dirty dancing... Alla filmer som idag räknas som definitionen av 80-talsklassiker såg vi ungar på bio tack vare biografen i byn.

Det visas fortfarande film på Linnéabion varje söndag.

Undrar om det är samma ostoppade fåtöljer?

Scener från Kolbäck - del 3

För ett par år sedan rev dom upp den gamla bangården mitt i byn. Det hade växt igen och ingen använde spåren. Tågen fick åka långsamt förbi. Nu finns det bara två spår kvar. Tågen drar förbi i 120 km/h. Ibland stannar dom.

Ungarna från ungdomsgården i det gamla stationshuset brukar vandalisera perrongen då och då. Av ren uttråkning antar jag. Ungar brukar ha sönder saker när dom har tråkigt eller när ingen bryr sig.

När jag var yngre brukade vi smyga omkring på den gamla bangården. Vi kollade in den stora vändplattan framför den stora lokverkstaden som stod öde sedan många år. Idag stå bara ställverkstornet kvar. Var man riktigt tuff klättrade man upp under tågbron (nu också borta och utbytt) och väntade på att tågen skulle åka över den gamla järnbron. Där satt vi tillsammans med duvorna och tittade ner på vattnet i ån.

Sen kom tåget.

Tågen har alltid varit ett ljud man hört i byn. dag som natt. På dagtid persontågen till och från Stockholm mot Göteborg. Och söder ut mot Norrköping. På nätterna drog det långa godstågen förbi. Det gör dom fortfarande. Man kan ibland vakna av gnisslet från järnhjulen.

Och jag minns hur vi satt på bänken framför BP-macken och tittade på hur bilkön växte när bommarna var fällda och alla väntade på tåget. Det var mer socialt på något sätt förr. Nu är allt anpassat för att man ska kunna passera utan att sakta ner.

Johan tycker att det känns så här att komma hem. Han kan ha väldigt rätt.

Scener från Kolbäck - del 2

Det är svårt att tro det nu. Men 1987 var det här ett av byns bästa ställen att möta folk. Det fanns en bänk precis under skylten som man satt på och väntade.

Alltid kom det någon man kände. Kanske kom det tjejer.

Nu är bensinmacken stängd, öde och automatisk.

Det känns lite vemodigt att se hur öde allt är här idag. Ett sting av sorg.

Det behövs fler bänkar i byn.

Scener från Kolbäck - del 1

Jag står i kassakön på Hemköp. Det är sent på eftermiddagen. Jag har köpt potatis.

Kön är lång. Folk får vänta och när folk väntar i Kolbäck så pratar dom med varandra. Precis som överallt annars. Snett bakom mig står bokstavskombinationskillen. Nervöst tjattrandes med allt och alla. Varför har alla killar av den där typen träningsoverallbyxor?

Han ser att tanten framför köpt kvällstidningen som har braskande rubriker om baconsnuvan.

"Tror du på det där med vaccinet?" utbrister han.
"Jag vet inte..." svarar tanten avvikande.
"Inte fan tänker jag vaccinera mig" säger bokstavskombinationskillen högt så att alla hör.

Jag ser hur hans blick söker av för att se om han lyckas provocera någon i kön. Sen drar han en historia om hur någon blivit jättesjuk av vaccinet. Det är en historia som valsat runt i pressen de senaste dagarna.

"Men jag tror fan inte på det dom skriver. Dom bara ljuger och överdriver" säger bokstavskombinationskillen. "Och förresten, hur fick dom fram ett vaccin så fort?".

När han kommer fram till kassan betalar han med skrynkliga tjugor.

Någon hostar till längst bak i kön.