Det känns...

...som att någon övervakar oss.

Måndagsregn

Tillbaka på jobbet. Tillbaka till verkligheten.

*

Imorgon träffar jag tre av de roligaste människorna jag känner. Matti, Jesper och Johan. Rövarna från Borlänge och Stockholm. Jag har ingen aning om vilket resultat det vi ska prata om får. Men det blir bra. Det blir det alltid.

*

Fever Ray på Cirkus imorgon kväll. Det kommer att bli magiskt.

*

Jag har listat ut vad det där stinget av hemlängtan till Linköping är som jag känner ibland.

*

Snart har vi berättat det för alla. Men inte riktigt. Så ni får vänta en stund till här...

Avsked

Tack för den här gången Linköping. Vi ses nog snart igen.

Jul igen

Julbordet i Gamla Linköping bjöd även på dessa två legendariska gatumusiker.

Nu är det jul igen.

Intensiv dag

Intensiv dag med intryck och minnen. Möten med folk som jag gillar.

Tillbaka till hotellet. Nu ska jag utnyttja tiden till att sova länge och sen hotellfrukost.

På väg

Utanför rusar Östergötland förbi. Det regnar. Snart är jag "hemma" i Linköping.

Undrar om det är sig likt?

En gemensam sak (manifest)

Klicka här för poesi.

Just when I thought I was out... they pull me back in

Jag går till tåget. Ni har hört detta förut va? Det regnar. I lurarna så väljer jag att låta Miles Davis vara kind of blue. Fantastisk skiva att se regnet falla till.

*

Jag har insett att den här bloggen börjar likna en nostalgisk tillbakablick och en rannsakan av mig själv. Faktum är ju att jag flydde byn i mitten på 90-talet. Jag ville så långt bort från den både fysiskt och mentalt jag bara kunde. Jag brände broarna. Klippte banden och tittade aldrig tillbaka.

Hur kommer det sig då att jag är tillbaka sedan tre år och dessutom byggt ett hus här?

"Just when I thought I was out... they pull me back in" som Michael Corleone sa en gång.

*

Kanske är det en begynnade 40-årskris under uppsegling? Insikten om att livet inte stannar. Kanske är det därför man plågar sig med att minnas sin barndom och uppväxt i ett romantiskt skimmer?

Tja ska man krisa kan man väl lika gärna göra någonting kreativt av det. Som att skriva.

*

Miles på tåget. Otis Redding på kontoret. Kaffet smakar terpentin. Det är stilla här tio minuter innan galenskapen drar gång igen.

*

På onsdag återvänder jag till stället jag flydde till 1997. Linköping. Nu i jobbet men det går ju inte att komma från att jag kan varenda gata i centrala stan. Där finns landmärken som betyder ganska mycket för mig. Dessutom finns Bruno K Öijers röst förevigad på väggen i stadsbiblioteket.

Ordet han säger är "eld".

sexhundrasextiosex

Svågern inspirerade mig till att ta tag i ett bokprojekt jag har haft liggande alldeles för länge.

Om jag lägger manken till kanske det blir klart till årsskiftet.

Scener från Kolbäck - del 6: en klassresa

Foto: Magnus Appelqvist

Jag gick i en bra klass i grundskolan. Vänstaskolan i Kolbäck var belägen i skogsbrynet till den djupa Vänstaskogen. Vi lekte mycket i skogen på rasterna. Mest krig faktiskt. På vintern kunde man åka pulka i en av backarna inne i skogen. Det var fantastiskt.

Idag är naturligtvis skolan nedlagd.

Vår klass åkte till Göteborg på skolresa i sexan. Jag minns inget av själva besöket. Jag har bilder från Ullevis innerplan och några kort på klasskompisar i buss. Min kompis Magnus tog bilden ovan. Jag står i mitten och ser väldigt konstig ut. Men 80-talet var rätt konstigt på alla sätt. Förmodligen från ett stopp under resan i trakterna av Mariestad. Där stannar man alltid på väg till Göteborg.

Vår klass var inte så stor. Jag tror att vi alltid var runt 20 stycken i klassen. Vi hade en ganska god sammanhållning. Naturligtvis förekom både lätt mobbning, slagsmål och konflikter som det alltid gör mellan barn men på det stora hela var det en bra klass.

Ändå löstes den upp väldigt lätt efter högstadiet. Jag tror ingen av oss saknade varandra speciellt mycket efter avslutningen i nian.

Micke (vi kan kalla honom det eftersom han faktiskt heter så) som ni ser längst ut till höger på bilden stötte jag på relativt nyligen för första gången sedan gymnasiet. På dagis när jag skulle hämta sonen. Första gången kände jag inte igen honom och hälsade bara vänligt. Jag begrep inte varför han tittade så igenkännande på mig. Andra gången var på pizzahaket då vi inte orkade göra mat och då pratade vi om återvändardagen 2008.

Vi var båda osäkra på om vi skulle gå.

Jag gjorde det inte. Jag var på min egen svensexa istället...

Vi är vuxna nu.

Torsdagsbulletin

Utanför fönstret smattrar novemberregnet. Fattar ni nu varför jag hatar november? Jag har inte sett solen idag. När jag tänker efter så har jag inte sett solen på veckor.

Igår tog jag grissprutan. Det kändes ingenting först. På kvällen frös jag lite och imorse kände jag mig milt bakfull med en ömmande arm. Fast nu verkar det bara bli bättre. Sonen får sin idag. Ska bli intressant att se hur han reagerar. kanske blir det en ledig dag imorgon....

*

Återupptäcker Anna Ternheim.

*

Men musiklyssnadet går i sin vanliga cirkel har jag upptäckt. Jazzperiden, elektronikperioden, heavy metalperioden, Metallicaperioden. Alltid tillbaka till nollpunkten.

Idag började jag nästan gråta på tåget när jag lyssnade på "Fade to black". När breaket kommer i mitten. "No one but me can save myself..." Det är fortfarande så jävla bra (ursäkta uttrycket).

*

Nästa vecka ska jag till Linköping i tre dagar. Min gamla universitetsstad. Jag levde där i fyra år. Jag minns knappt hur det var. Jag trivdes minns jag. Nu är det konferens i tre dagar men jag ska nog smita iväg och ta en titt på de gamla landmärkena. Räkna med livligt livebloggande med bilder...

*

Regnar det fortfarande?

Dagens habegär och hopp

Till jul släpps en box med alla 70 skivor som Miles Davis gav ut på skivbolaget Columbia. Jag vill ha. Så känner någon för att slösa bort ca tre och ett halvt tusen spänn på att göra mig glad till jul så är det bara att höra av sig...

*

Metallica kommer till Europa igen. I april spelar dom i Norge. Inga uppgifter om svenska spelningar än dock. Men man kan ju hoppas...

Scener från Kolbäck - del 5: Knodde åker pulka

Snart är det vinter och när jag var liten så åkte man pulka i Laggbergsbacken belägen i det mäktiga Vänstamassivet strax norr om Kolbäck. Det var en heldagsutflykt att ta sig dit genom skogen men när man väl var där fanns det inga gränser för de alpina äventyren.

Min vän Johan gjorde ett återbesök i vintras och bjuder på den här rafflande rapporten...

The drug of the nation

En av de bästa hiphoplåtarna någonsin. Kanske en av de bästa låtarna någonsin...

Ett nu och ett måste

"- Jag tycker att det finns ett nu. Sen får man se. Men det är klart att det blir rätt rörigt med den inställningen också. Det ligger drivor med saker här som borde ha gjorts."

Kjell Alinge till Riotbrain.se 2007

Jag känner ibland att jag prioriterar lite snett i tillvaron. Just nu ser det väl ungefär ut så här:

Familj
Jobb
Annat kul

Det borde väl se ut så här:

Familj
Annat kul
Jobb

Det gäller att hitta balans och tid. Jag jobbar på det men det är inte helt enkelt. I mitt huvud snurrar det så många idéer om saker jag skulle vilja göra men som aldrig blir av på grund av verklighetens ok av plikter.

Det bästa som kunde hända var väl om man vann ett par tre miljoner på Triss eller nått så att man kunde koncentrera sig på det som verkligen är viktigt. Men det lär väl inte hända.

Jag skulle nog må bättre av att leva mer i nuet och verkligen göra det som känns viktigt. Att tänka på och oroa sig för framtiden eller vad som ska hända på jobbet är inte konstruktivt. Under perioder känns det som om jobbet, rutinerna och alla måsten tar all min energi.

Cirkeln måste brytas.

Så jag letar efter en annan väg.

Kan någon peka åt vilket håll den är?

Fredagförmiddag

En kopp svart kaffe tidigt på morgonen med Kjell Alinges röst i rummet. Perfekt.

*

Skön kort dag på jobbet. Lyckas få saker gjorda som jag tänkt på länge. Informationsmaterial, affischer, skivor. Kreativiteten flödar.

*

Käken svullnar upp på natten. Men sen lägger det sig och det känns ändå rätt okej.

*

Kent snurrar fortfarande i skivspelaren.

*

Funderade lite på vad man ska svara när någon säger saker som att de inte begriper vad man ska med bloggar, Facebook och Twitter till och varför man vill läsa det som skrivs där. Svaret finns någonstans i närheten av att det handlar om att som läsare kunna välja att få information om precis det man vill. Sen må det vara om händelser eller om personer. Och varför man skriver? För att visa att man finns. Och för att det är kul.

*

Man känner sig mer motiverad om man har kavaj på sig på jobbet. Även om ingen ser att man har det just idag. Det är riktigt öde här på våning sex just nu.

*

Ikväll ska jag äta ute med min familj. Varje dag är jag tacksam att jag har dem hos mig.

*

Trevlig helg!

Möten

Mellan åren 2002 och 2007 intervjuade jag en jäkla massa intressanta människor både som frilansande musikjournalist och för mitt eget lilla projekt Riotbrain. Alt från Blackie Lawless och ett gäng andra av mina gamla hårdrockshjältar till nya hjältar som Kjell Alinge och Marcus Birro.

Jag saknar det lite.

Anledningen till att jag tog en paus är ganska enkel. Man hinner inte med allt när man är småbarnsförälder.

Nu var ju inte valet så svårt egentligen. Att vara världens bästa pappa är mer än gott nog för mig. Men jag saknar det där som kom med intervjuandet. Förberedelserna, kontaktandet, pirrandet i magen när man sitter och väntar på att telefonen ska ringa. Samtalet, skrivandet och berättandet.

Det skulle vara roligt att göra lite sådant igen...

Alexander

Min bäste vän Alexander (mannen med hatt och glasögon på bilden ovan) bloggar inte ofta men när han gör det så skriver han så att man blir alldelses matt. På ett bra sätt.

Det liksom sköljer över en.

Läs här

I julhelgen ska vi göra en exkursion till fots i Kolbäck han och jag. Leta upp landmärken, fotografera och berätta legenderna för varandra...

Mindre vis

Igår konfronterade jag min värsta demon. Jag drog ut två visdomständer. Ni som hängt med här vet att jag hatar tandläkarbesök över allt annat. Att då bli tvungen att besöka en käkkirurg för att få ut två av naturens dentala feltänk blir alltså det värsta som kan hända.

Grunden till denna totala aversion mot orala ingrepp kan kort beskrivas som otrevliga upplevelser som barn hos tandläkare Christer i byn. Utan tvivel hade han en tidigare karriär som lägervakt eller chilensk förhörsledare på 70-talet. Han gillade att borra i barnens tänder om man säger så...

Nu ska jag ge all heder åt både min ordinarie tandläkare och käkkirurgen som igår bröt, bände, drog och grävde för att få ut de här två abnormaliteterna till tänder. Trevliga och omtänksamma yrkesmänniskor.

Men ärligt talat var det den värsta tandläkarupplevelsen jag haft tots att det gick bra.

Idag svullen och öm. Och hungrig. Måste nog äta idag. Igår blev det inget av med det...

Förlorade själar

Till höger låg biografen Royal i Västerås. Till vänster Skivbörsen under sina glansdagar.

Inget är som det en gång varit.

Det är tråkigt att gå på bio idag. Ingen själ. Och i ärlighetens namn så gäller det Skivbörsen också. Själen försvann när den flyttade upp i ur källaren.

Ibland känner jag mig allt lite vilsen i pannkakan.

Scener från Kolbäck - del 4

I helgen såg jag Polisskolan 2 på teven. Plötsligt luktade allt läsk, lösgodis och damm. Jag fick träsmak i min så annars bekväma soffa.

Flashback från 80-talet. Varje (Edit: onsdag och) söndag var det film på Linnéabiografen. Alla var där. Oavsett vilken film det var. En social aktivitet.

Top Gun, Polisskolan, Rambo, Cocktail, Youngblood, Den oändliga historien, Dirty dancing... Alla filmer som idag räknas som definitionen av 80-talsklassiker såg vi ungar på bio tack vare biografen i byn.

Det visas fortfarande film på Linnéabion varje söndag.

Undrar om det är samma ostoppade fåtöljer?

Muren faller och vi med den

Foto: Pontus Höök

Jag bygger en ny mur. En mur mot dumheten. Löpsedlarna basunerar ut att Kevin 4 år har dött av vaccinet mot svininfluensan. Förra veckan dog en 3-åring av influensan. En man dör på sjukhus i Örebro. Han var virussjuk. Läkaren säger att man inte vet VARFÖR han dog eftersom han inte tillhör en riskgrupp.

Media tolkar detta som att han dog av influensan.

Men det vet man ju inte.

Det gäller att lyssna på vad läkaren exakt säger. Han hade influensan. Men man vet inte om det var därför han dog.

Men panik säljer bättre än fakta.

*

Det är kul att berätta glada saker för människor man bryr sig om.

*

Jag såg filmen "De andras liv" i lördags. Den var fantastisk. Om Stasiagenten som får ett samvete. Igår såg jag en dokumentär på SVT om muren. Du kan också se den. Här. En poetisk nära film om förtryck, dumhet och mänsklighet.

*

Kent har gjort en skiva. "Röd" heter den. Den är fantastisk på många sätt. Musiken är tyskt elektronisk. Lyriken svenskt svart. Attityden är höstlig. Jocke Berg har vänt pennan mot samtiden. Den är skarpvässad. Berg skriver sin text på sin mur mot den kalla världen.

Bruno K Öijer möter Depeche Mode.

Scener från Kolbäck - del 3

För ett par år sedan rev dom upp den gamla bangården mitt i byn. Det hade växt igen och ingen använde spåren. Tågen fick åka långsamt förbi. Nu finns det bara två spår kvar. Tågen drar förbi i 120 km/h. Ibland stannar dom.

Ungarna från ungdomsgården i det gamla stationshuset brukar vandalisera perrongen då och då. Av ren uttråkning antar jag. Ungar brukar ha sönder saker när dom har tråkigt eller när ingen bryr sig.

När jag var yngre brukade vi smyga omkring på den gamla bangården. Vi kollade in den stora vändplattan framför den stora lokverkstaden som stod öde sedan många år. Idag stå bara ställverkstornet kvar. Var man riktigt tuff klättrade man upp under tågbron (nu också borta och utbytt) och väntade på att tågen skulle åka över den gamla järnbron. Där satt vi tillsammans med duvorna och tittade ner på vattnet i ån.

Sen kom tåget.

Tågen har alltid varit ett ljud man hört i byn. dag som natt. På dagtid persontågen till och från Stockholm mot Göteborg. Och söder ut mot Norrköping. På nätterna drog det långa godstågen förbi. Det gör dom fortfarande. Man kan ibland vakna av gnisslet från järnhjulen.

Och jag minns hur vi satt på bänken framför BP-macken och tittade på hur bilkön växte när bommarna var fällda och alla väntade på tåget. Det var mer socialt på något sätt förr. Nu är allt anpassat för att man ska kunna passera utan att sakta ner.

Johan tycker att det känns så här att komma hem. Han kan ha väldigt rätt.

Folkbildare Tannergren

Idag har jag berättat för över hundra människor om mitt jobb. Hur jag gör tillvaron synlig och greppbar för dem som inte ser själva.

Jag valde att beskriva det som ett arbete för demokratin och inte främst som ett arbete med information för funktionshindrade.

Folk lyssnade uppmärksamt.

Och jag tror att jag fick fram poängen.

Att alla ska ha samma möjligheter oavsett förutsättningar.

Jag känner mig lite viktigare idag...

Scener från Kolbäck - del 2

Det är svårt att tro det nu. Men 1987 var det här ett av byns bästa ställen att möta folk. Det fanns en bänk precis under skylten som man satt på och väntade.

Alltid kom det någon man kände. Kanske kom det tjejer.

Nu är bensinmacken stängd, öde och automatisk.

Det känns lite vemodigt att se hur öde allt är här idag. Ett sting av sorg.

Det behövs fler bänkar i byn.

Hoppfullt

På tåget sitter sju studender. Olika ursprung. Vit medelklasskille och dito tjej, några från Mellanöstern, en ung troende muslimsk kvinna.

Medelklasskillen verkar småkär i en av tjejerna från Mellanöstern. Hon besvarar flörtandet. Den muslimska kvinnan skämtar med sina kamrater... Dom skrattar tillsammans.

Ingen bryr sig om vem som tror på vad eller var de kommer ifrån.

Det är vackert och hoppfullt.

Det är därför rasisterna aldrig kommer att vinna.

Rasister skrattar aldrig.

Kool Kille

Sonen har skaffat sig lite sundare förebilder i livet än Alfons Åberg och grisen Benny.

Prästerskapet

Jag har lyssnat absurt mycket på Judas Priest den här veckan. Det är en återupptäckt skulle man kunna säga.

Judas Priest har funnits i mitt liv sedan jag hörde "Freewheel burning" för första gången. Det är väl 25 år sedan nu.

Rob Halfords röst skär som en skarp kniv. Han är så vass att man får sår på trumhinnorna. Och 1984 var han den hårdaste sångaren på jordklotet.

Bandets hits är lätta att rada upp. Men Judas Priest har en betydligt mer progresiv sida. Upptäck den genom Close Up-skribenten Daniel Josefssons lista på de 30 bästa Judas Priest-låtarna någonsin. Du hittar dom på hans blogg. Titta i högerspalten...

Känslan för snö

Idag föll den första snön stilla och diskret.

Det är för tidigt. Alldeles för tidigt...

With some help from Captain Trips

Disease, Disease
Spreading the disease
With some help from Captain Trips
He'll bring the world down to his knees
Power, yes Power
He'll show them all his power
It pulses through his ice cold blood
A whole world to devour

- Anthrax

Vi får reda på att om nu alla får influensa på dagis där sonen går så kommer man minsann att servera helfabrikatsmat. Två hela veckor har man planerat menyn för. Dessutom kommer alla ungar från andra dagis att skickas till just vårat om man tvingas stänga förskolor när människor faller ihop och kämpar för sina liv drabbade av Captain Trips.

Vi lever i märkliga tider.

Jag får känslan av att det inte är länge kvar innan militärfordon rullar in på stadens gator med soldater iförda gasmasker och vita skyddsdräkter.

Kvällstidningarna sprider sin skräckpropaganda. Influensan är farlig. Barn dör. Vaccinet är ännu farligare. Det blir man nervskadad av.

Det är sånt här som gör att jag egentligen bara vill skaffa en stuga i skogen, odla helskägg och odla morötter och kål.

Vi lever i den yttersta tiden. I alla fall enligt kristna galningar och Aftonbladet. Armageddon är nära förestånde.

Eller så är det bara november...

Måndag morgon

Det sitter en man mittemot mig på tåget. Han har flanellskjorta och slitna jeans. Och ett stort skägg. Han hör inte hemma här. Han har blivit tvungen att lämna något. Det märks att han inte trivs.

*

Det mest fåniga beteendet folk som åker tåg har är det att gå omkring med en kaffemugg. Som en nappflaska ungefär. Jag undrar vad det är dom vill säga till omvärlden med en sådan gest. Att de har svårt att vakna? Att de är stressade och måste ha energi? Pappmuggar som det står stora kedjors namn på. Fast löjligast är de här muggarna i form av små termosar som folk kånkar omkring.

Jag dricker kaffe varje dag. Jag har mina rutiner. Kommer till jobbet, tar en kopp. En kopp till till frukostoch sen en eftermiddagskopp. På helgen är det en ritual att dricka förmiddagskaffe. Välbalanserat Zoega.

Aldrig i pappmugg. Då smakar kaffet returpapper.

Aldrig på väg. Då smakar kaffet stress.

Kaffe är inget av det ovanstånde.

*

Och ute rasar den första höststormen.