ingen titel

natthimmel

stjärnpelaren sträcker sig

över det svarta

 

minnet

förpassar långsamt

allting

in i glömska

 

kvär

är bara

ljuset

den trånga gemenskap som vintern tvingar fram

hösten sänker sig
över oss

natten öppnar universum

över oss

han har allt svårare

att klara mörkermånaderna

den sura fukten

och köldnätterna

den trånga gemenskap

som vintern tvingar fram

överallt

han vänder så mycket ryggen

tittar drömmande mot vintergatan

längtar ut i öknen

och ibland

alla har en vägg

längst bak 

i sig själv

du har det

jag har det

och på den väggen

målar vi minnen

vi minns resorna

hur vi återvände

och ibland

släpper vi in andra 

som får måla

främmande färger

förlorade bilder

och kartor

färgen torkar aldrig

det enda som anades var ett andetag

Jag hittade en liten klisterlapp idag som ramlat ur väskan. Det var några år sedan jag skrev orden på lappen. Varför jag skrev just den där dikten vet jag inte. Nu med lite distans känns den som ett litet glapp i verkligheten. Något som inte är jag. Den lever ett eget liv.

Den är ganska vacker.

Jag skrev ut den på klisterlappar. Och jag klistrade fast den på oförargliga ställen där jag rörde mig. Viseringsmaskinen här i byn på perrongen var ett ställe. Sen stod jag och betraktade folks reaktioner när de morgontrötta pendlarna visade kortet för maskinen och fick syn på de fyra raderna. Några brydde sig inte. Andra stannade till. Läste den noga. Sa något till den som stod bredvid.

Det kändes som jag skickade iväg dikten med främlingarna.

Jag hoppas att den fick en fin resa och att de som fann den tog hand om den.

meddelas endast på detta sätt

jag sorterade ut en del text

det verkar bli en ny bok av det

meddelas endast på detta sätt

sen ingenting

orions bälte 

sträcker sig

över atlanten

vågorna slår in

mot klipporna

allt är stilla

ett kort ögonblick

hör han rösten

av en vän

mellan vågorna

sen ingenting

minnet suddas 

sakta ut

av vattnet

främling

marken under mina fötter

är evigt urberg

ändå är allt

förändrat

jag är

en främling

nomader utan hem

mil efter mil

dragna med kedjor

genom kroppar

en ändlös väg

i människors

blickar

vi är alltid

nomader

utan hem

kvar finns bara känslan

skalar av ordet

dess dräkt

klär av 

meningarna

kvar

finns 

bara

känslan

fastfrusen dimma

fastfrusen dimma

på marken

från skogen

hörs ugglan

där ovanför

vintergatan

skarvarna

på nätterna

hör han godståget

skarvarna nöts ner

när det passerar

han tänker

på allt liv

som slösats

på perronger

en tröst

dimmorna drar

sina slöjor

över snön

solen är blek

men smälter isen

så att snötårar faller

det är

en tröst

ett vilade virus (dikt)

stadsljusen speglas 

mot molnskärmen

smutsigt likt ett 

avklingande svampmoln

på marken

fastfrusen snö

och is

det är mörkt nu

det är alltid mörkt

vintern finns kroniskt

i alla människor

som ett vilade virus

Lucifer

gryning

gnistrande iskyla

horisontens färg
avslöjar solens ankomst

i glappet 

reser sig Venus

Lucifer

gryningsstjärnan

som på avstånd vandrar
bredvid nymånen

landskapet 

är vintertyst

port 1b

det var då
hans drömmar

saknade reflektioner

och svalde ljus

han levde på nätterna

sov på dagarna

det var de bästa av tider

och de sämsta av tider

pojken

hittade sina vänner

de drömde

skrattade och grät

livet levdes

&
några föll

en natt

klättrade de upp

på taket

och tittade på kometen

han tänker ofta

på den natten

de stod på kanten

av universum redo 

att ta språnget

där oron inte finns

sömnlösheten.
bristen på drömtid.
tystnaden i ett mörkt hus

allt detta omger honom

om natten

när stjärnhimlen gnistrar

månen är ny

han jagar bort vakenheten förgäves

det drar i lederna

värken

insidan av ögonlocken är fulla av bilder

en soluppgång

en sommaräng när han var ung

barnen som gör gångar i det höga gräset

ändlösa varma kvällar

äventyret

ryggarna som vänds mot honom
minnen som envist jagar honom

hans tystnad

avståndet som fortfarande växer

ingen annan minns

minnen som begravs

världen finns i hans huvud

kroppen finns i världen

han flyr in i sitt eget universum

där oron

inte finns 

pojken och rymden

den första gången

han såg stjärnorna

ville han klättra upp

och plocka ner dem

i timmar 

kunde han stirra

på fullmånen

och många år senare

fångade han den

på teleskopets spegel

och tog en bild

vintergatan

är en ryggrad

stjärnvalvets rotation

är hjärtslag

en natt 

stod han på ett tak

tillsammans med sin bror

och vinkade 

till kometen

den natten stirrade

han på himlen

det var vackraste

han någonsin sett

pojken och ensamheten

han kunde söka

långa omvägar

för att hitta

den där

tysta platsen

där fann han ro

långt från 

andra människor

ibland 

kunde dom hitta honom

sittandes ensam

stilla betraktandes

de andra barnen

övergiven

tänkte många

äntligen ensam

tänkte han

pojken och regnet

pojken vaknade

utanför fönstret

föll regnet

vattnet dränkte

världen utanför

spolade bort

maran

han smög ut

genom fönstret

och lät fukten

tränga ända in

långsamt

löstes allt

upp

pojken och skuggorna

en natt

talade han med skuggorna

tystnaden hade lagt sig

och det enda som hördes

var klockans ensamma

tickande

pojken 

talade med skuggorna

om livet 

och döden

skuggorna var

hans tålmodiga

vänner

klockan flyttade fram natten

sekund för sekund

skuggorna blev längre

och samtalet fortsatte

långt in 

på morgonen

solen bröt horisonten

skuggorna

höll pojkens hand

och de försvann

tillsammans