[ingen titel]

trädens skarpa konturer
mot höstlik himmel
skär genom årstiderna

vi sörjer det som tar slut
och saknar det
vi vet kommer tillbaka

dagarna blir kortare
precis som livet
varje dag är ett minus

nuet är det enda relevanta
när allt
räknas samman

Saker som inte lämnar mig ifred: Sonic Youth

Kim Gordon, Thurston Moore, Lee Ranaldo och Steve Shelley har gjort musik sedan sent 70-tal och under hela 80- och 90-talet gjorde de saker med rockmusik som ingen annan har gjort eller trodde var möjliga att göra med rockmusik.

Det precis som med Miles Davis. Det går inte att sätta fingret exakt vad det är de gör med en musikgenre som har så djupt rotade konventioner men de gör något som låter fullständigt unikt. De slår sönder och bygger om. Liknelsen med just Miles är något som kommer att återkomma i historieböckerna.

Tro mig.

Egentligen vill jag spendera mer tid i en sådan här situation

Be My TV: Exit through the giftshop

Titta på SVT1 kl 21.30 ikväll!



Mitt musikuniversum

Det är dags att träda fram. Att avslöja mig själv. Att komma ut ur skivhögen kan man kanske säga.

Hej. Magnus heter jag. Jag är musikelitist.

Jag dömer folk efter deras musiksamlingar och deras sätt att förhålla sig till musik. Jag förstår inte hur man INTE kan bry sig om musik.

Mitt första steg till att bli ärligare mot mig andra och framför allt mig själv är att radikalt förändra min iPod. Alltså raderade jag hela innehållet och har nu påbörjat den stora omorganiseringen. Det behövs ett nytt förhållningssätt. En brutalt ärlig attityd. Ett genomtänkt och balanserat urval av musik som håller oavsett. Det är en närmast zenbuddhistisk ritual där sten efter sten läggs i ett mönster som utstrålar harmoni och fullständig klarhet. Jag skapar en bild av det musikuniversum som finns i mitt medvetande. Lyssnar du på min iPod så lyssnar du på mig. Oavsett vilken låt du väljer.

Förvandlingen pågår i detta nu.

Dimma

~1994~

Just nu förbereder jag nästa veckas radioprogram.

Nostalgidimman ligger tät...

Läget just nu.

Men det är vackert på något sätt...

En groupies liv och lustar

Jag läser Pamela des Barres självbiografi "Jag är med bandet" ("I'm with the band") där urgoupien Pamela utan skyddsnät berättar om sitt liv från ungdomen och framåt. Hon har umgåtts på olika sätt med alla de stora legenderna. Jim Morrison, Hendrix, Robert Plant, Rod Stewart... Det är en naiv berättelse på många sätt. Inga finesser utan rakt på sak utan omskrivningar. Vi får inblickar i hennes förhållanden med bland annat Mick Jagger vars begåvning när det gäller oralsex (DET hade vi ju aldrig kunnat gissa!) lovordas och vi får veta att Jimmy PAge i Led Zeppelin gillar piskor och annat i sovrummet.

Men det är inte skvallret och detaljerna som är bokens behållning tycker jag utan bilden av USA på 60-talet. En värld som saknar gränser och där passionen för rock 'n' roll beskrivs på ett ohämmat sätt.  För Pamela framstår knappast som ett offer eller objekt. Tvärtom är hon en ganska stark människa tycker jag som tar det hon vill ha och gör som hon vill. Och det finns ömma beskrivningar som  om hennes relation med familjen Zappa som till slut resulterar i att hon blir nanny till Franks och Gails barn Dweezil och Moon Unit (bilden). Och det är därför man kan läsa den här boken tycker jag.

Fotografier av ett år

Jag har under två år fotograferat samma ställe här i byn under olika årstider. Här är en bild från varje årstid. Hela bildserien är betydligt längre och jag funderar på att göra något konstnärligt av alla de här bilderna.

Förslag?

Framtiden är en annan plats

Promenerar hem med Lillebror efter att ha lämnat Storebror på dagis. Vi går genom byn som verkar halvsova. Klockan är nio. När jag var ung var det fullt ställ här. Det dundrade från industrierna. Tågen gick oftare och det var mer folk ute och rörde sig. Eller minns jag fel? Jag tror inte det. Det finns inget postkontor längre. Ingen bensinmack. Biblioteket består av en filial som har öppet på sparsamma tider. Samhällsservicen är låg, mycket låg. Man känner sig lite övergiven faktiskt.

Lillebror tittar sig nyfiken omkring när vi går genom byn. Jag berättar för honom vad det är han tittar på. Jag vill berätta för honom hur det en gång var men låter bli. Det som är borta är borta. 

Framtiden är någonting annat.

En annan plats.   

Somliga går med trasiga skor. Men inte jag.

Sedan det tidiga 90-talet har jag älskat Dr Martens. Skomärket som fortfarande har någon sorts subkulturell laddning kvar trots att märket är vida känt i världen. Jag har ägt två par kängor och ett par skor (fortfarande i tjänst) genom åren. Man behöver inte köpa skor så ofta om man vänder sig till Dr Martens.

Nu har jag nyss köpt det tredje paret Dr Martens 1460 åtta hål höga. Nu kommer smärtans tid när man ska gå in dom. Det är ren terror. Men efter någon vecka så smälter liksom skon ihop med foten.

Obey your master, Moccamaster!

Mäktig.

Vi har haft ett reaktorhaveri på kaffefronten. Vattentanken började läcka och utsläppen började bli ohanterliga. Så nu har vi skaffat en ny maskin för att säkerställa kaffeproduktionen.

En Moccamaster.

Borstat stål. Snabb teknologi och exakt rätt värme och genomströmning på vattnet genom kaffepulvret. Perfektion i en kopp. Dessutom har den en inbyggd termos som reser sig som ett kyltorn på ett kärnkraftsverk.

Inte illa. Inte illa alls.

Vardagen. Var dag. Var. Dag.

Löven ser trötta ut. Några har redan gulnat. Ingen vill säga det men hösten är snart här. Jag tror att helgen som gick var den sista genuina sommarhelgen. Nu är alla tillbaka på jobbet.

Imorgon lämnar jag sonen på dagis för första gången på sju veckor. Jag vill inte lämna honom där. Det känns konstigt. Som om jag lämnar bort honom tills nästa sommar. Men så är det naturligvis inte. Och om någon månad är det lillebrors tur.

Vår och sommar. Kanske ett par veckors höst och en veckas snö runt jul. Det är årstiderna man behöver. Jobba kan man göra när man har tid. Familj och vänner är prioritering ett. Sådana värderingar har sommaren gett mig.

Jag avskyr vardagen under hösten och vintern. Inrutade liv. Stress. Dåliga samveten. Sjukdomar. Mörker. Sur fuktig luft. Jag vill slita av mig människokostymen och sätta mig i solen med mina barn och min fru.

Imorgon känns det säkert bättre.

Radio M.G.N.S

Jag vill ha en egen frekvens på FM-bandet. En radiostation som sänder överallt hela tiden. Jag skulle sända ut musik som smeker och river. Jag skulle sända röster och poesi. Jag skulle sända ljud som hörs överallt och ingenstans.

Jag skulle sända under stjärnorna på natten och låta radiovågorna studsa mot vintergatan. Jag skulle låta stationen bli en vän man kan lita på och som inte lämnar någon ensam. Den skulle ge tröst och styrka. Rösterna skulle vara nära, mycket nära. Musiken skulle leva under huden. Det skulle vara elektriskt.

Min radiostation skulle sända på din våglängd.

Det är skillnad på folk och folk på tåg

Det har varit en del skriverier de senaste dagarna om tågmästaren som slängde av en elvaårig flicka på den stängda stationen i Kumla. Nog har väl sagts om det och jag har inte mycket att tillägga om detta förutom en enda sak.

När jag hörde nyheten första gången så flög omedelbart tanken genom mitt huvud att det säkert inte var en svensk som tågmästaren slängt av. Varför tänkte jag så?

Jo för under de tio år som jag pendlat och åkt tåg i jobbet (vilket är rätt mycket) så har jag lagt märke till en sak. Och det är att invandrare oftare får sina biljetter noggrannare kontrollerade av tågmästaren än "etniska" svenskar. Jag har vid flera tillfällen sett hur tågmästaren gått genom vagnen och slötittat på både pappersbiljetter och pendlarkort som ska kontrollviseras ombord utan åtgärd. Men så kommer han/hon fram till någon som pratar sämre svenska och är mörkare i hyn och då stannar han/hon omedelbart upp och ber att få titta på färdbevisen. Ofta med följdfrågan om var de klev på också. Sen går man vidare utan att kontrollera andra biljetter särskilt noga.

Nu säger jag inte att detta händer varje gång eller att SJ:s personal är rasistisk. Men jag säger att det finns ett mönster som upprepar sig tillräckligt många gånger så att jag har lagt märke till det.

Vad det beror på? Ingen aning.

Det är bara en observation från min sida.

Så jag blev inte så förvånad när jag hörde att det kanske var "språkförbistring" enligt SJ som var en av orsakerna till att tågmästaren slängde av flickan.

Jag blev mest ledsen.

Inspirerande radio

Henry Rollins sänder radio varje vecka på den amerikanska stationen KCRW. Två timmar med massor av musik ur Henrys eget ariv och helt efter hans egen smak. Därför blir blandningen otroligt varierad och framförallt svincool. Black Sabbath kan följas av Sun Ra eller Buzzcocks eller MC5 eller Devo. Vem vet?

Bara Henry.

Och bäst av allt är att du kan lyssna själv. Klicka här.

Saker som inte lämnar mig ifred: Gil Scott-Heron

När jag var i Stockholm senast köpte jag den här boken. Gil Scott-Herons texter svänger lika mycket i tryckt form som de gjorde när Gil själv framförde dem. Själ och känsla. Läs själva:

Vulture
Standing in the ruins
Of another Black man's life,
or flying through the valley
They're separating day and night.
"I am death," cried the Vulture.
"For the people of the light."

Charon brought his raft
and came from the sea that sails on souls,
And saw the scavenger departing,
taking warm hearts to the cold.
He knew the ghetto was the haven
for the meanest creature ever known.

In a wilderness of heartbreak
and a desert of despair,
Evil's clarion of justice
shrieks a cry of naked terror.
He's taking babies from their mommas
and leaving grief beyond compare.

So if you see the Vulture coming,
he's flying circles in your mind,
Remember there is no escaping
for he will follow close behind.
Only promised me a battle,
battle for your soul and mine.

He taking babies from their momas
And he's leaving
Leaving
Leaving
Leaving