The Riotbrain Archives

Jag har börjat lägga upp en del intervjuer som jag gjorde till bland annat Riotbrain.se om nu någon mot förmodan kommer ihåg den gamla webbplatsen...

Kolla högerspalten.

Ljud: THX720125

Jag har ett mekaniskt öra fastsatt i handen.

Pekar på ljuden och fångar dom.

Torsdag: Surfar på ljudvågor

Jag tror det var Kjell Alinge som sa åt mig att klättra upp på taket och montera upp stora högtalare och pumpa ut Eldorado över nejden. En svindlande cool tanke. Att montera upp en högtalare på taket och sända ut ljud över grannskapet. Eller loopa fågelsången till en sinnesjuk rundgång.

Kjell är cool.

Annars kan man lyssna på friformsradio på nätet. WFMU heter stationen. Sänder från New York City dygnet runt. Inga fasta format. Man kan få höra allt möjligt. En utflykt i frekvensernas pereferi.

Varje dag klipper jag i ljud. Jag gör det nästan fysiskt. Lägger upp det på bordet och hackar det i småbitar. Sen syr jag ihop det. Som Doktor Frankenstein.

Ljud genererar bilder. Och det blir bättre bilder än en kamera någonsin kan ta eftersom alla bilder blir olika beroende på vem som lyssnar. Allt samlas i vår kollektiva bildbank.

Jag ska nog sätta upp den där jäkla högtalaren i alla fall...

Onsdag: Saker jag inte begriper (a.k.a. lock 'n' load)

Sport.
Jag har verkligen försökt. Jag har vänner som är farligt engagerade i sport, jag tittar på Sportnytt ibland och jag har verkligen försökt förstå varför vi slösar så mycket intellektuell kraft på sport. Jag förstår det så till vida att man mår bra av motion men i övrigt... nä.

Sportjournalister
"Hur känns det?", "Vad kände du då?", "Vilka tankar hade du när..". Där har ni de tre viktigaste frågorna som en sportjournalist behöver kunna för att få ut en presslegitimation. Kalle Anka-nyheter. Det är inte journalistik. Det är fjanterier. Och jag undrar hur man kan vara så sjukligt intresserad av Peter Forsbergs vader att man ägnar tio minuter public service åt dom på bästa sändningstid. Sök hjälp.

Idrottsledare
Mobbare som tillåts leva ut sin mentala störning. Nuff said...

Dåligt kaffe
Egentligen förstår jag inte hur jag själv tillåter mig dricka "kaffet" på jobbet. Men det är väl koffeinet jag vill åt antar jag. Annars finns det inga ursäkter att dricka dåligt obalanserat kaffe.

Gatukontoret i Hallstahammars kommun
Konstgräs centrum istället för vacker stenläggning eller kanske riktigt gräs? Vem kom på den idén att lägga dörrmattor på refuger och på sidan av trottoarer?

Folk som inte åker tåg så ofta
Företrädesvis kärringar i 55-årsåldern med någon form av administrativt ansvar i kommunal förvaltning som släpps ut två gånger om året på "vidareutbildning" på annan ort. Dom klär upp sig och dränker sig själva i tung, äcklig parfym. Efter fem minuter ombord tas en banan upp. Banan luktar ännu äckligare. När denna är konsumerad så är det dags att smörja in händerna (och halva underarmarna) med hudkräm. Snälla, gör morgontoaletten på toaletten...

Frågor på det..?

Filmtajm: Watch The K Foundation Burn A Million Quid

Måndag: Where's the f***in' riot?

På senare tid har jag av olika anledningar läst om och lyssnat en hel del på The KLF. Musik tänker du, en hel ideologi säger jag. En konstnärlig tvåmansgerilla som under några år fuckade upp rätt mycket i främst den brittiska konstnärsvärlden. Fortfarande verkar folk försöka reda ut vad det egentligen var som hände. Kanske har jag låtit mig inspireras av The KLF på grund av nedanstånde snart inakutella händelse...

Förra hösten var vi några hjärtats anarkister som diskuterade vad som skulle kunna göras för att få konsten att bli en verklig förändringskraft i samhället. Det var spännade pratstunder som öppnade svindlande möjligheter.

Tyvärr verkar hela den där grejen ha kollapsat för tillfället. Den första maj var det löst planerat att något skulle presenteras. Nu verkar det inte bli så.

Men tanken gnager i mig fortfarande.

En tanke på att skapa ett löst sammanhållet nätverk som kan verka för konst i olika former. En befrielsefront för kulturen och kreativiteten.

Det skulle kunna göras enkelt med en webbplats, en logga som syns lite överallt. Det skulle inte behövas mer egentligen så länge man kan samlas runt ett enda syfte.

Att kultur helar både människor och samhälle.

Någon som har något att tillägga?

Modefredag: Världens bästa skor fyller 50

Jag skriver sällan om kläder här och det kanske beror på att jag inte är jätteintresserad av kläder. Men skor är en helt annan sak.

I år fyller Dr Martens 50 år. De senaste 15 åren har jag ägt tre par Dr Martens. Två kängor och ett par skor. Tre par på 15 år. Vilket annat skomärke håller så länge?

Det svarta lädret och den gula sömmen. Den syrafasta sulan som fjädrar lätt. En perfekt sko.

Men ett par Dr Martens kräver att man lider lite i början. De första veckorna är dom oftast skoningslösa mot fötterna. Men sedan smälter fot och sko samman.

Och bär du ett par Martens så bär du också en hel kultur på dina fötter. Punk, grunge, ska... alla bar Dr Martens. Det är coolt.

Under hela året komemr saker att hända på Dr Martens jubileumswebb och man börjar med den här minidokumentären. Se, gå, njut!

Barn, skola och kreativitet

Här sägs många kloka saker.

TEDx Eskilstuna - några tankar

En av de viktigaste läxorna från gårdagens TEDx var nog insikten om att vi har lösningen på så mycket men saknar motivationen till att göra det. Vi skulle kunna göra det mesta rätt bra här i världen. Men vi låter bli.

Igår lärde jag mig att man kan bygga hus som pumpar vatten precis som träd genom ett kapilärsystem. Helt utan elekticitet och väldigt miljövänligt. Samma hus skulle kunna utvinna vatten ur dimman runt om det.

Eller att vi uppfostrar våra barn fråm midjan och uppåt för att gradvis ta bort all kreativietet med ursäkten att vi vill att barnen ska passa in i den form samhället bestämt.

Gårdagen var en ögonöppnare på många sätt. Både som faktabärare men också som inspiration till hur man ska leva sitt liv rent filosofiskt.

En kreativ filosofi.

Kreativiteten som kraft att förändra.

Jag tror att jag tog steget närmare några viktiga beslut om mitt liv igår.

Det kom insikter om saker och ting som jag vill ändra på men som jag undvikit av ren bekvämlighet.

Det är nog dags att göra något åt det.

Det låter kanske lite frireligiöst.

Det är det inte.

Hur som helst. TED visade vägen till ett större sätt att tänka. Och att verkligen vara på TED och inte bara se det på nätet var riktigt kul. I höst ska det tydligen bli ett större arrangemang här i stan. Jag ser fram emot det.

Det gör du också.

(nu ska jag sluta tjata)

TEDx Eskilstuna

En spännande eftermddag på Munktell Science Park väntar. Ett rum fullt med kreativa människor som lyssnar på andra kreativa talare.

Följer ni mig på Twitter eller Facebook så får ni veta vad som händer.

Tills dess får ni lära er här hur man startar en rörelse.



Vad är TED? Läs här!

Onsdag: I need that record

Inspirerande film om stället vi alla älskar: Skivaffären.

Tisdag: Coffee smells like freshly ground heaven

Musik: Ny bok av Nick Kent

"Rolling Stones har inga pannor bara hår och läppar".

Jan Gradvall skriver idag i DN om den nya boken "Apathy for the Devil" av den brittiske rockjournalisten Nick Kent. Kent är väl journalistikens svar på Iggy Pop kan man säga. Under 70-talet var det han som skrev de bästa reportagen om punken. Kanske för att han själv var en del av den.

Han var en skoningslös intervjuare och han knarkade lika mycket som dem han skrev om.

Det sägs att det inte fanns några raka skedar i tidningen NME:s redaktionskök under åren Kent jobbade där. Han värmde sitt heroin på dem.

Men det är inte för knarket man ska läsa Nick Kent tycker jag utan för hans sätt att skriva. Där alla andra försöker vara återhållsamma i sitt språk och med att lägga in värderingar i meningarna så gör Kent tvärtom. Texterna är pepprade med observationer, åsikter och roliga beskrivningar.

"Bono is music's answer to Tom Cruise. He is a guy who will spend 25 hours a day working and - apart from "One" and a few moments on Achtung Baby - I don't find U2 inspired and I never have. I understand why they're the toppermost of the poppermost - 'cos they're damn hard workers and they're smart and inclusive enough in the way they do business. And because they don't take drugs. Their central nervous systems have not been damaged."

Så skulle ingen svensk journalist våga skriva om Jocke Berg...

Måndag: The horror of it all

Askan lurar bakom molnen och lamslår flyget. På TV sitter en expertpanel och svarar på frågor om askan är giftig, om det kommer att förstöra växterna i naturen, om sommaren blir kallare än normalt. Ska vi vara rädda, frågar programledaren. Nja svarar experten men progrlamledaren sammanfattar hans svar med att det kan finnas anledning att vara rädd.

Minns någon svininfuensan?

Vi fostras av medierna och statsapparaten att vara rädda för precis allt. Är det inte det ena så är det det andra. Jag mådde dåligt hela hösten på grund av influensan. Inte för att jag fick den utan för att jag hela tiden fick höra hur illa det SKULLE bli.

Men det hände inget.

Nu ska vi se upp för askan. När jag tittar ut skiner solen. Ingen aska här.

Bara en massa dumheter.

Koden är alltid röd. Hela tiden.

Vi befinner oss i ett ständigt akutläge. Det vill man att vi ska tro i alla fall. Det är lättare att få folk under press att gå med på både det ena och det andra då.

Är det inte sjukdom eller naturkatastrofer så är det ekonomin. Eller vädret. Minns ni vintern? Först varnade man för isras från taken. Sen varnade man för att taken kunde rasa in. När våren sen kom varnade man för översvämningarna.

Jag tittar ut genom fönstret på sjätte våningen. Inget vatten på gatorna. Husen har taken kvar. Ån har inte svämmat över.

Märkligt.

Vi kanske ska börja fråga oss vem eller vilka som tjänar på allt detta.

Söndag: När gudar blir som du och jag

Jag har skrivit en krönika på Slavestate om nackdelen med att intervjua sina hjältar.

När gudar blir som du och jag

Fredag: Smaken av aska

Jag väntar på att askan ska börja falla över oss. Täcka världen och sänka den i mörker. Men det verkar inte hända. Bara mer snö.

Längtan gnager i mig. En jobbig längtan efter lantlig isolering men också efter storstadens puls och möjligheter. Känner mig allt mer obekväm i tillvaron. Allting kryper inpå mig. Jag kan inte sluta bry mig om småsaker. Det stör mig.

I garaget börjar jag gräva en tunnel som ska ta mig ut.

*

Ny ljudmateria har grävts upp.

Poesi: Allen Ginsbergs spöke

Jag hittade en text jag skrivit om Allen Ginsberg i ett helt annat sammanhang på en helt annan plats. Och jag upptäcker att det var länge sedan jag läste något av honom. Det måste åtgärdas.

---

I speak of love that comes to mind:
The moon is faithful, although blind;
She moves in thought she cannot speak.
Perfect care has made her bleak.

I never dreamed the sea so deep,
The earth so dark; so long my sleep,
I have become another child.
I wake to see the world go wild.

- An eastern ballad

Vi sitter på en mur i Central Park. Det är samma dag. Plötsligt står han där. Jag vet inte vad han heter men han är en mycket trevlig och glad afroamerikansk man. Han ser ut att desperat behöva ett bad. Han vill sälja en tidning. Han pratar om att människor måste umgås på ett kärleksfullt sätt.
- We need to remember to love each other, säger han vädjande. Får vi bara den så ordnar sig allt.
Vi håller med och köper tidningen han säljer för en dollar. Han ser nöjd ut och går vidare. Pratar om kärlek. Det låter som om han läser poesi. Och varför inte?

Det är nästan löjligt enkelt att ta sig till Greenwich Village. På vägen dit passerar man Chelsea Hotel där Janis gjorde Leonard lycklig någon gång för knappt 40 år sedan medan bilarna passerade utanför. Väl i The Village så försvinner hetsen från den övriga staden plötsligt. Det är en påtaglig känsla av att man kommit till en annan del av staden och inte bara en stadsdel.

Jag ser mig om.

Och där anar jag Allen Ginsbergs ande bakom ett träd. Han frågar:

- America when will you be angelic? When will you take off your clothes?

Jag tittar bort en sekund för att se om mitt sällskap också ser honom men när jag pekar så är han borta.

Allen Ginsberg. Kommunisten. Juden. Bögen.

Poeten.

Han som såg sin generations bästa hjärnor förstörda av galenskapen. Han som på frågan om vad hans poesi handlade om svarade ”nakenhet”. Och när han ombads att förtydliga svaret klädde han av sig.

Naken.

Sådan är Ginsbergs poesi.

Det finns inget filter mellan tanke och ord. Allting är ett ständigt flöde av ord, intryck och uttryck. Han skriver sin själ på papper för att sedan låta orden resa vidare in i läsarens huvud.

Allen Ginsberg är bryggan mellan det litterära amerikanska 50-talet med sin beatpoesi vidare in i 60-talets proteströrelse och sedan in i framtiden fram till sin död 1997 då han slutligen passerade vidare till paradiset märkt av sitt liv och omgiven av sina vänner och älskare.

På nästan alla bilder ler han snett. Precis som dikterna. Sneda leenden som alla gör motstånd mot konventionerna.

Allen Ginsbergs poesi är frijazz. Den bråkar och flyr när du försöker hålla fast den. Orden vill inte naglas fast. De vill fly. De vill dansa likt dervischer genom luften. De är lika konkreta som John Coltranes eller Charlie Parkers toner.

New Yorks skyline reser sig som fond i dikterna. När jag vandrade genom Greenwich Village letade jag efter adresserna där Allen levde sitt liv. Vi drack kaffe på Café Figaro i hörnet av MacDougal och Bleecker Street där Ginsberg tillsammans med Kerouac, Corso och Burroughs drack sitt kaffe och läste det dom skrivit högt för alla som ville lyssna.

Utanför lunkade New York City förbi. Och för ett kort ögonblick satt jag mitt i de dikter han skrev.

Och det var en svindlande upplevelse.

Holy the groaning saxophone! Holy the bop
apocalypse! Holy the jazzbands marijuana
hipsters peace & junk & drums!
Holy the solitudes of skyscrapers and pavements! Holy
the cafeterias filled with the millions! Holy the
mysterious rivers of tears under the streets!

- ur Footnote to Howl

Allen Ginsberg på Spotify

Torsdag: Kaffet är den enda räddningen

Även denna morgon är kaffet det enda som räddar mig. Svårt att fokusera tanken.

Igår slängde vi massor med skräp. Rensade ur garaget och vårröjde uteplatsen för att göra plats åt sommaren. Det är en befriande känsla att slänga saker.

Läser Alexanders beskrivning av våren. Som ett "febrilt skrattande djur" som "kommer att slita strupen av den här vintern". Det är en väldigt träffande beskrivning. Alexander träffar alltid. På något sätt.

Hormonstormen drar fram genom staden. Varjag än vänder mig så ser jag ungdommar som sitter och tafatt tittar på varandra med yrvaket kroppspråk. De vet inte riktigt var de ska göra av sig själva. Dom tittar på varandra generat förälskade men vågar inte riktigt ta steget. Än. Det är vackra tider attleva i.

Inser att om två månaden så kommer livet att ändras igen. På det mest fantastiska sätt. Den här gången känns det på ett annat sätt. Som om att detaljerna kommer att bli tydligare. Förra gången var panikkänslan mer påtaglig. Men nu vet vi ju hur man gör. Sommaren blir nog en tid av vila trots sömnlösa nätter och barnskrik.
---
Just nu lyssnar jag dock mest på detta:
Ström
She & Him
Eno

Onsdag: Solskenspop

Musikern M. Ward och sångerskan/skådisen Zooey Deschanel gör vad jag bara kan beteckna som solskenspop tillsammans under namnet She & Him. Lätsamt men inte meningslöst med en lätt 60-talskänsla.

Zooey kommer jag dock mest att komma ihåg för hennes insats som förtryckt tonårsdotter i Cameron Crows geniala film "Almost Famous".

Tisdag: For the world to be interesting, you have to be manipulating it all the time.

Jag missar kaffeastronauten på perrongen. Precis när jag kliver av tåget springer han iväg mot förarhytten istället. Typiskt. Folk slickar röv jämt.

I tidningen läser jag att Kjell Sundvall ska filma Kerstin Thorvalls "När ddom skjuter arbetare". Jag vet inte om jag gillar vare sig att man ska filma hennes böcker nu så fort hon är död eller hela grejen med att filma böcker överhuvudtaget. Är det inte bättre att få folk att läsa boken istället? Gå till biblioteket. Dom har boken att låna gratis där.

Påven har förlåtit The Beatles och i synnerhet John Lennon som 1966 sa att The Beatles var populärare än Jesus. Men nu kallar Vatikanen gruppen för en "värdefull juvel". Jag tror inte att John Lennon hade brytt sig...

När jag skulle åka hem igår stod jag på perrongen som vanligt. Plötsligt insåg jag att alla runt om mig stod helt stilla och tysta. Med slutna ögon och ansiktet mot solen. Precis som om de mediterade.

Våren är meditation.

Brian Eno. Ännu mer musik att upptäcka. Ännu mer skivor att köpa.
På lördag är det Record store day. Gör en kulturgärning. Köp en skiva av din lokala skivnasare.

Kanske kan du köpa den här:

Måndag: ljudsallad

Det är kul att hacka sönder ljud i småbitar och klippa ihop dom igen.

Leta efter frekvenserna.

Lyssna på rösterna.

Svepa in dom i musik.

Remixa verkligheten.

Tända eld på vågorna.

Fredag: decibelmagi

Sent igår kväll åkte jag genom ett mörkt och blött Sörmland. Jag passerade norrut över sundet och dimman reste sig ur den spruckna isen då det kalla vattnet exponerades mot plusgraderna.

Ur högtalarna i bilen pulserade The KLF:s "Last train to trancentral".

Det var ren decibelmagi.

Jag tänker på musiken, konsten och livet. Hur allting hänger ihop. Det har varit en konstig vecka där saker och ting har hängt ihop på ett märkligt sätt. Det ena har givit det andra och tillfälligheterna har spelat mig underbara spratt.

Jag önskar mig ett flexiblare liv där allt får plats.

Ett liv där ordet "kompromiss" inte existerar.

Torsdag: Livet ska vara som frijazz

En del av upplevelsen från Moderna i Malmö sitter kvar. Känslan av att vilja befinna sig i en brytningstid. Ett paradigmskifte. Att bryta konventionen. Vrider på känslan. Försöker fundera på hur jag ska omsätta den i handling.

Plötsligt känns orden för trånga.

En flyktigt bekant startar något och försöker hacka loss all slagg från orden. En fantastisk idé.

En annan börjar plötsligt skriva om konsten.

Hur vi än vrider och vänder på det är vi 68-generationens barn. Denna nu pluffsiga maktgeneration som en gång i tiden klädde av sig nakna på gator och torg, rökte braj och skapade enorm konst och kultur. Nu skapar de tomma hål i statsfinansen och är mer etablissemang än sina föräldrar. Med kläderna på.

Jag hör på nyheterna om hur politikerna i Göteborg ger upp sina försök att förbjuda gatumusikanter. Det är ingen som lyder. Någonstans långt inne i samvetet skriker proggaren i den gamla 68:an att: "nu får du väl ändå ta och skräpa dig. Vad gjorde du när du var ung? Åkte till Gärdet i Stockholm och gick på fest! Låt ungarna spela på gatan och skänka lite glädje åt folk."

Livet ska vara som frijazz.

Man ska aldrig veta var det slutar. Hur det kommer att låta. Hur det kommer att se ut. Det är meningen med livet.

Jag vill skriva som Coltrane spelar saxofon. Eller som Pollock hällde färg på sina enorma dukar.

När jag var i New York såg jag Pollocks tavlor. Den uthällda färgen satte sig på ögats insida och storleken på färgstormen sköljde över mig som en våg.

Kan man skriva så?

Kan vi inte ta över torget? Spärra av trafiken och hälla färg över hela den tomma ytan? Eller fylla den med röster? Låta musiken få marken att vibrera och slå upp fönstren till statshuset och driva ut alla politiska visioner för kulturlivet som onda andar.

Jag har min penna.

Vad har du?

*

Här hittar nu mer ljudmateria.

Onsdag: Heart of the devil

Jag måste hänga kvar lite vid Melissa auf der Maur och hennes nya skiva "Out of our minds". För på den skivan finns spåret "Father's grave" där hon sjunger duett med ingen mindre (!) än Glenn Danzig.

Danzig har funnits i mitt hjärta sedan tidigt 90-tal då jag upptäckte The Misfits, Samhain och naturligtvis gruppen Danzig. Gruppens fyra första plattor är helt felfria. Sen körda han i diket och förvirrade sig ut i industriträsket och någon sorts dopad muskelrock som inte alls passar honom. Som låtskrivare har han dock glänst till efter den första kvartetten skivor inte minst med låten "Thirteen" som Johnny Cash gjorde så bra på den första American Recordings-skivan.

Varför är jag då lite uppspelt på grund av Melissa auf der Maurs duett med Glenn? Jo därför att det här är kanske det bästa Danzig har gjort sedan 1994. Mörk gotisk blues som handlar om döden. Och Glenns röst uppvisar en skärpa och vitalitet jag inte hört sedan 1990...

Det har länge talats om att Glenn Danzig och Jerry Cantrell från Alice In Chains skulle göra en bluesskiva ihop. Det här visar hur det skulle kunna låta. Jag hoppas verkligen att det blir av någon gång.

Tills vidare får vi nöja oss med Danzigs nya skiva "Deth Red Sabaoth" som kommer i sommar.

Här har ni en video från Danzigs glansperiod. Gotisk blues var det.

Musik: Melissa auf der Maur

Melissa auf der Maur har alltid framstått som en cool kvinna. Hon har lurat i bakgrunden hos både Hole och Smashing Pumpkins. En soloskiva släpptes 2004 men nu kommer nog det stora genombrottet.

"Out of our minds" eller "Ooom" som projektet kallas känns så där härligt arty, pretto och skitbra.

TIsdag: 120 mil LSD i kroppen

Kaffet är svart och en välsignelse denna morgon. Dagen som är måndag men faktiskt tisdag. Jag känner mig lite dikeskörd. Tiden är lite tillknuffad så att den känns skev.

Kanske är det helgens bilåkande som gör det. 120 mil Skåne tur och retur. Att köra 40 mil i sträck mellan Malmö och Mjölby blev lite som en LSD-tripp.

Såg utställningarna på Moderna museet i Malmö. En var om 60-talets konst i allmänhet och en liten del av den tillägnades Diane Arbus fotografier. Geten var också där. Och alla de här fantastiska verken av Fahlström och Franzén.

Hela upplevelsen var mycket inspirerande.

Konst var roligare förr i tiden. Eller det måste ha varit roligt att vara konstnär förr i tiden då man faktiskt kunde få reaktioner på det man gjorde. Och det måste ha varit roligare eftersom det var lättare att provocera den etablerade smaken.

Det kan man inte på samma sätt idag.

Men länge leve konsten.

Måndag: Got soul?

Jag förstår mig inte på mycket av det som idag kallas soulmusik. Men det finns undantag.

Erykah Badu.

Där har vi en artist som tar sin musik och sin konst på djupaste allvar.

Hennes musik har i alla bemärkelser själ. Hon är stolt och stark.

Det hörs.

Saker vaknar till liv ibland...

Torsdag: olika sorters smällar

Författaren till "The Wire" David Mills är död. Han dog igår när ett blodkärl plötsligt sprack i hjärnan. Poff. Så oerhört tragiskt.

*

När jag hämtade tidningen imorse gick åskan. Våren börjar bokstavligen med en smäll!

*

Den här veckan har jag nästan uteslutande bara lyssnat på Crippled Black Phoenix och Soulsavers. Musik som känns äkta och genuin. Ärlig.

*

George Cederskog berättar på ett utmärkt sätt om den första svenska punkvågen i dagens På Stan. Uppror var roligare förr.

*

Imorgon drar vi till Malmö. Sporadiska uppdateringar kan förväntas.