More than a feeling!

Jag gillar inte berg- och dalbanor egentligen men jag är helt för att man bygger en sådan som i klippet ovan. Det skulle göra världen roligare...

Torsdag. Sprak. Minusgrader. Brytningstid.

Redan igår kväll anade jag att det var på gång. Man såg vintergatan. Och runt den alla stjärnor. Månen reste sig i öster och Jupiter sjöng strax ovan horisonten i söder.

Fönstret mot universum stod vidöppet och jag kände mig viktlös. Minusgrader gör det med mig. Tar vikten från mina fötter.

Några timmar senare vaknar jag. De andra sover i sina sängar långt bort i sina drömmar. Termometern visar ett par grader under noll. Världen är insvept i dimma och frost. Månens skärva anas i väster strax innan solen utplånar alla spår.

Jag dyrkar den här tiden.

Jag dyrkar när luften rensas, höstens eld färgar träden och natthimlen gnistrar och sprakar.

Tiden då jordens axel balanserar upprätt för att sedan välta över in i vintern och vända oss bort från solen.

Det är brytningstiden.

Onsdag. Biografier. Serier. Snusk.

Intrycken från bokmässan finns samlade här.

Tisdag. Säg ja!

Ikväll på SVT1 kl 22.00. Inte missa!

Måndag. Återhämtning. Åldrande. Utsikt.

Tillbaka efter två dagar i Göteborg och har någorlunda hämtat mig från bokmässan. En trång upplevelse. Och en svindlande upplevelse. Under 48 timmar kan man se och lyssna på hur många intressanta människor som helst. Jag koncentrerade mig på de oberoende bokaktörerna naturligtvis.

Reverb, Galago, Vertigo
Musikbiografier, serier och snusk.

Det kommer en rapport senare på BCM.

Mest intryck gjorde faktisk Lars Gustafsson. Han talade om skrivandet och hur åldrandet påverkar inställningen till skrivandet. Att man med åren släpper hämningarna och skriver det man verkligen menar.

Jag ser plötsligt fram emot att bli gammal.

Kanske kan ålderdomen upplevas som utsikten på fredagsmorgonen från mitt hotellrum (se bild) i fredags.

Världen kan vara vacker från våning tretton.

Onsdag. Democracy. The Wait. Hosannas from the basement of hell. Eighties. Wardance.

Jag tjatar lite jag vet. Men ibland måste man hammra in budskapet. 
(Imorgon drar jag på bokmässa i två dagar. Ha koll på min twitter. Här kommer inte mycket att hända.)

The Raven King

Kanske årets låt från ett av årets bästa album.

Spela högt så begriper du varför. 

Killing Joke - The Raven King

Tisdag. Lets go!

Jag vet inte riktigt vad som den stora skillnaden mellan Sverige den 18 september och den 19 september är. Visst är det obehagligt att Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen. Men en viktig sak att komma ihåg är att det inte har hänt något. Egentligen. För uppenbarligen är det ca 300.000 människor i det här landet som länge har tyckt så här.

Och nu vet vi hur många det är. Och var de finns. På riktigt.

Så nu börjar det verkliga arbetet. Att visa att våran idé om hur samhället ska fungera är bättre än Sverigedemokraternas.

Klarar ni av det?

För det kan väl inte vara så svårt att motivera?

Ut på gata och gör skillnad.

Nu!

Måndag. Shalalala....

När partiledare Åkesson äntrar scenen på SD:s valvaka så skanderar publiken hans namn följt av "Shalalala". Det går kalla kårar genom kroppen. Jag hoppas för ett ögonblick att de ska börja vifta med utsträckta högerarmar. Men det gör de inte.

Shalalala..

Det här landet lyckas inte rösta fram en klar majoritetsregering. Det största partiet fick drygt 30%. Inget block kan föra sin politik. Jag anar att det finns ett systemfel här. Kanske ska det block som defacto får flest röster per automatik få majoriteten i parlamentet? En andra valomgång? Jag vet inte. Men något måste göras...

Shalalala...

I hemkommunen går S framåt och får över 50% i fullmäktige. Ordningen i enpartikommunen Hallstahammar är återställd. Det beklämmande är att partiet inte direkt har gjort sig förtjänt av förtroendet. Politiskt har man inga visioner. Det är samma visa som vanligt. En politik som fört kommunen till ett läge där det saknas företag och arbeten. Det saknas framtidstro. Deras valkampanj bestod av ett dåligt skrivet informationsblad på dålig svenska som andades självgodhet. På torget har två sura sossegubbar stått och blängt på folk. Det gav partiet 50,4%.

Shalalala...

Jag definierar mig inte som höger eller vänster. Jag gör faktiskt inte det. Jag röstar pragmatiskt. Jag har röstat på alla möjliga partier oavsett färg de senaste valen. Nu vet jag varken ut eller in. Jag vill ha ett alternativ som strävar framåt och uppåt. Vi får se om fyra år. Eller möjligtvis tidigare...

Samtidigt ekar det genom dimman på perrongen.

Shalalala...

Fredag. Dikt. Kaffe. Tysta bibliotek.

Jag går genom det tysta, tomma biblilioteket. Det är något jag gör varje morgon. Ibland stannar jag för att lyssna efter vokalernas mjuka rullningar. Men de hörs inte.

Idag lyssnar jag extra noga. Jag måste hitta en förlorad dikt. Jag vet inte riktigt vad den handlar om. Men den finns där bland hyllorna. Gömmer sig. Gäckar mig.

Kaffet är varmt och svart. Bordet är rensat sånär som på två tunna pärmar med papper som är dagens uppgift.

Alinge spelar "Quiet nights, quiet stars". Natten var tyst. Jag drömde att jag gick i sömnen. Kanske gjorde jag det. Minns inte. Man gör sällan det.

I postlådan hittar man erbjudanden om idéer. Om ideologier. I helgen ska vi välja en av dem. Jag tror på Bruno K Öijer, Jupiters röda öga och mina barn.

Och så vidare.

Torsdag. Demokratin. Människan. Rädslan.

"Don't fuck with me 'cos I'm on a freedom train/That bears no name - this time/I'm voting with a bullet"
- COC

-:::transmission20100916:::location:unknown-
Det snattras på tv, det snattras på radio och det skrivs i tidningarna. Jag undrar hur de ska minnas allt de sagt de senaste fyra veckorna? Kan de stå för allt det sagt? Hur många motsägelser har det blivit?

Men det är viktigt att rösta. Och att inte rösta på det mörkblåbruna alternativet. Inga rasister i riksdagen tack.

Fast den sämsta sidan hos människan verkar få fritt spelrum.

Jag undrar var trångsyntheten kommer ifrån. Varför folk är rädda. Det är obegripligt.

Jag tar färjan till Ekelöf:

"Jag tror på den ensamma människan

på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.
Hur nå gemenskap?

Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.

Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.
Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden."
-transmission ended 06:14-

Onsdag. A public service announcement

Lyssna

Läs mer

Tisdag. Stad. Coltrane. Sällskap.

Ibland tänker jag

att dricka upp kaffet

ta på mig en rock och hatt

och gå ut i staden

med Coltrane

som enda sällskap. 

Måndag. Det enda som egentligen betyder något.

Jag mötte henne 1995. En vän till en bekant. Det var så där ovisst i början som det alltid är. Men vi enades till slut om att det var vi. Sen åkte hon till USA ett år. Jag väntade. När hon kom hem så vände hon nästan i dörren och åkte till Umeå ett år. Jag väntade.

Sen flyttade vi plötsligt till Linköping båda två och sedan dess har vi levt det här livet tillsammans.

Byggt hus. Fått barn.

Idag för två år sedan gifte vi oss.

Det var en småkylig dag men vi ville göra det utomhus. Under ett äppelträd omgivna av familj och alla vänner. Under cermonin läste Alex en dikt av Allen Ginsberg, Stefan spelade Coltranes "My one and only love" och Daniel och Maria spelade och sjöng Ulf Lundell. Sen kramade vi alla som någonsin betytt något för oss. En efter en.

Under middagen skrattade vi. Alex höll ett lysande tal om vår gemensamma ungdom som flytt tillsammans med vårat hår och om kärleken. WRQ spelade sitt första gig och alla dansade till Miles Davis.

Det var en oförglömlig kväll.

Och varje dag med min kära hustru och livskamrat de senaste två åren och de tretton åren innan dess har varit ren lycka.

Fredag. Döden. Despoter. Diet. Doh!

Man hinner tänka många tankar när man blir stucken i armen och uppkopplad mot maskiner som mäter hjärtslag. Vad ska man göra annars när det enda man ser är ett landstingsägt tak och ett dåligt lysrör?

Plöstsligt dyker Thomas Östros grinande ansikte upp i mitt huvud och han väser som han alltid gör om sina bedömningar och ofinansierade skattesänkningar. Jag får valfeber. Utslag på kroppen. Har det varit extremt mycket valdebatt i år? Ja kanske det. Alla verkar lite mer aggresiva. Någon utbrast igår efter duellen mellan Mona och Fredrik att det var så skönt med en ideologisk debatt. Jag undrar om vi hörde sammam sak? Aldrig har väl just ideologier varit så ickenärvarande i debatten som i år.

Allt handlar bara om vem som kan placera de lånade pengarna bäst.

Maskinen surrar. Ljuset i taket flimmrar till.

Sen säger doktorn till mig att jag inte får äta stekt mat, starkt kryddad mat, fet mat eller gurka. Och märker jag att jag blir gul så ska jag omedelbart åka till akuten.

Doh!

Dags för hängslen och svångrem.

Torsdag. Humör. Tumör.

Så här låter det just nu...

Onsdag. Svart hund. Galla. Neurosis.

Vaknar. Dimma överallt. Jag känner mig som en svart hund. Svart är bra. Svart som natten. Svart som kaffet. Och allt jag tänker på är galla.

Jag gillar svart. Kontrasten. Siluetten. Man kan dra det svarta runt sig som en mur om tillvaron. Svepa den om sig och hålla den nära. Natten är svart. Stjärnorna glittrar. Jupiter sjunger i sydost. Det knäpper i huset när graderna faller ner mot marken.

Svart hund.

Jag står på en perrong. Gör jag inte alltid det? Dimman är vit. Jag är en kontur. I öronen skrapar Neurosis bort slagget från natten.

Natten drar sig tillbaka in i dimman. Lämnar lite svart kvar på mig innan den drar tillbaka sin klo.

In i dimman.

Tisdag. Birro. Goth. Höst.

Igår fick jag Marcus Birros nya roman "Att leva och dö som Joe Strummer" i brevlådan. En fantastisk titel. Jag har en soft spot för Marcus. Han lever sin dröm och tvekar inte att låta sitt hjärta blöda offentligt.

Den här romanen sägs vara en generationsroman för 70-talister. Jag och Marcus är lika gamla. Vi har ungefär samma referensramar i historien. Vi är barna v 80-talet och blev vuxna i början av 90-talet. Han levde dock ett annat liv i Göteborg då, betydligt destruktivare än mitt.

Men jag tror att jag kommer att uppskatta hans bok ändå eftersom han skriver om vår generation. Vår gemensamma samtid.

Det ska bli en spännande resa.

Här är förövrigt soundtracket till boken.

En komplett recension av boken kommer snart på Black Coffee Magazine.

Måndag. Jämställda föräldrar.

Vänsterpartiet har tröttnat på att vänta. De vill dela föräldraförsäkringen lika för båda föräldrarna. En del av mig applåderar förslaget men jag håller inte med om metoden.

Jag tror inte att det går att skriva folk på näsan när det kommer deras föräldrarskap. Man kan inte tvinga mammor och pappor att ta ledigt på en bestämd tid. Jag tror för det första inte att det blir bra föräldrar av ett sådant förslag. För det andra så skulle det aldrig funka på små bruksorter där könsrollerna förtfarande är så djupt cementerade som de är. Faktum är att en skrämmande stor procentsats pappor avsäger sig föräldraskap för att mamman ska få alla dagarna i försäkringen.

Men andelen pappor som stannar hemma med sina barn ökar stadigt. Inte så fort som man kan önska kanske men det går åt rätt håll. Och det är där man måste öka insatserna. Ändra attityden så att pappor slipper höjda ögonbryn på BVC när man kommer med sina barn på kontroll.

Sen nämns det aldrig nog mycket att huvudproblemet många gånger är relaterat till inkomster.

Om lönerna var rättvisare skulle fler dela lika tror jag.

Söndag. Vibrationer. Tystnad. Musik.

Det är inte sent. Men huset är tyst. Alla sover utom jag. Det är en vaken tid. Hösten lägger sitt mörker som en svart handske över ögonen. Men jag vägrar sluta ögonen.

Det har varit en vecka av musikaliska upptäckter. Som att vandra genom okända landskap med vidöppna öron och absorberat de nya ljuden.

Så går jag på sovrunda med R och när jag kommer till den där gläntan efter grusvägen som öppnar upp landskapet flera mil framförmig inser jag att det är alldelses tyst bortsett från några fåglar och bonden som plöjer några kilometer bort.

Hela världen vibrerar.

Jag vill aldrig att den slutar vibrera.

Aldrig.

Fredag. Höst. Rothko. Isluft. Dimma.

Träden börjar långsamt likna målningar av Mark Rothko. Små explosioner av orange och gult. Inledningen på slutet. Eller början på återuppvaknandet.

Luften är isande kall. Bara 4 grader ovanför nollstrecket.

Jag upptäcker att vi fått information från Svärjedemåkraterna i brevlådan. Det talas om traditioner och svenskhet. Vad fan är svenskhet undrar jag.

Det folkhemska?

Jag kastar brevet direkt i kompostkärlet men inser snabbt att trots att det redan är lite ruttet så blir det svårt att bryta ner helt.

Och snart passerar jag sundet som jag alltid gör. I september är det så vackert här när luften, den kalla och klar luften, möter det varma vattnet. Dimman reser sig.

Och en del dimbankar kan vara vita och vackra.

Torsdag. Collage. Summan av allt.

Jag gjorde ett bildcollage och la som skrivbordsbakgrund. Bara för att påminna mig själv om att aldrig tänka i samma banor. Knuffa till tankarna lite. Skaka om. Det blev ganska snyggt om jag får säga det själv.

Dagens film.

The Final Days Of Full Circle Records - A Documentary By Michael Greene. In October of 2006, a small mom and pop record store in Southern New Jersey named Full Circle Records announced that it was going out of business and that the liquidation sale would continue until mid December. Ironically, at approximately the same time, Tower Records, the iconic juggernaut of the music retail market, made the same announcement. Something has happened to the music retail world and it seemed to have happened overnight. ...Or did it? The Final Days Of Full Circle Records is a fascinating documentary that provides valuable insight into the rise and fall of the record store industry and subculture which may change the way you think about music, music retail, and the art of collecting music forever.

Dagens dikt.

In the desert
I saw a creature, naked, bestial,
Who, squatting upon the ground,
Held his heart in his hands,
And ate of it.
I said, “Is it good, friend?”
“It is bitter—bitter,” he answered;
“But I like it
Because it is bitter,
And because it is my heart.”

-Stephen Crane, The Black Riders, 1895

Dagens bild.

Onsdag. September. Tomtar. Knark.

Att vakna tidigt har sina fördelar även i september. Som utsikten över gården när solen går upp. Den kalla luften gör magiska saker med den varma jorden.

En helt annan sak. Det står en trädgårdstomte på ett elskåp på vägen jag går hem från tåget. Han har stått där i en vecka nu. Han tittar lite påkommet på mig tycker jag. Precis som att han håller på med något ofog.

Kanske röker han hasch?

Foto: M. Tannergren