Nu gör jag skrivuppehåll på den här bloggen för sommaren. Det finns andra saker som jag vill ägna min energi åt inom den närmaste framtiden. Som att bli pappa för andra gången. Måla huset. Lyssna på musik. Läsa böcker. Njuta av god mat och dryck. Odla mina egna grönsaker.
Vara ledig.
Så det kommer inte att ske något regelbundet skrivande här. En och annan rad kanske det dyker upp. Och en del bilder möjligtvis. Som vykort från en plats långt härifrån.
Ut och njut nu!
Magnus
PS. Ni kan dock hitta mig på Twitter även under sommaren. D.S
Jag befinner mig på ett museum var som helst. Det är den gamla vanliga blandningen av mediokert och helt okej konst.
Så plötsligt går jag in i ett av rummen längst in. Där väntar Louice Lusby Taylor. eller i alla fall hennes konst (se bild). Strikta fält i olika nyanser av dämpade färger kämpar om utrymmet på tavlorna. Det är vackert. Jag gillar den här typen av tavlor. Mark Rothko icke-geometriska färgfält hänger på två ställen hemma i vårat hus. Det är ingen slump. Och jag älskar Kazimir Malevitj nonfigurativa konst.
Två färgfält säger mer än allt landskapsmåleri i världen.
Tänk svart kaffe och vit sockerbit.
Jag ryser av välbehag.
Svart på vitt. Grått mot rött. Vitt på vitt.
En vän säger till mig att han inte begriper sig på konst. Att den får honom att känna sig dum eftersom han inte vet hur han ska förklara varför han gillar något. Vad som är rätt att gilla. Jag säger till honom att han ska glömma allt sånt där. Man ska låta konsten föra ett privat samtal med just dig. Skit i vad andra har sagt eller tycker. Mitt eget förhållande till den konst jag gillar är högst personligt. Det är en hemlighet mellan mig och de verk jag gillar. När jag besöker konstmuseumet i staden jag arbetar stannar jag alltid framför en viss tavla. Jag tänker inte berätta vilken. Det är vår hemlighet. Men den säger mig alltid något nytt.
Jag har visat den för andra. Dom har inte förstått.
Men så funkar konsten. Louice Lusby Taylors tavlor talade till mig igår. Och genom dessa talar även med Rothko och Malevitj i smyg genom historiens våglängder med varandra.
Mannen på tåget sitter och pratar. Först tror jag att han pratar i ett headset kopplat till en mobiltelefon. Han pratar intensivt och livligt. Ibland skrattar han åt något roligt. Han ser engagerad ut i samtalet.
Plötsligt inser jag att han inte har någon mobiltelefon.
"Schizos are never alone" sjöng Annihilator en gång i tiden. Det verkar stämma. Mannen på tåget är aldrig ensam. Eller så är problemet att han är ensam. Väldigt ensam. Att prata med sig själv är kanske en protest mot ensamheten.
Om det är så tror jag att fler människor bör börja prata för sig själv.
Det gäller att fostra sina barn så att de växer upp med sunda värderingar och vettiga förebilder. Alltså tar man med sonen på den stora utställningen om Kiss som går att beskåda i Köping av alla ställen på stadsmuséet fram till helgen.
Det är en fantastisk utställning som utgörs av samlaren Alexander Johanssons Kissprylar. Det är dockor, orginalskivor, instrument, bilder, flipperspel, pressklipp och mycket mer.
Sonen gillar Kiss. Det har jag sett till. Det var ganska lätt. Jag visade honom omslaget till "Destroyer" sen var han såld och Gene Simmons är utan tvivel favoriten med sina drakstövlar. Dom andra har "högklackat och strumpbyxor" och det är inte häftigt enligt E.
Sonen kutar runt bland alla grejer och pekar ivrigt så fort Genes ansikte syns. Lite längre bort står ett gäng medelålers herrar och diskuterar. Jag tjuvlyssnar lite och inser att en av dem verkar ha sett Kiss redan under tidigt 70-tal i USA.
Respekt.
Det är en rätt talande situation som säger mycket om Kiss som fenomen. Hur den här superkommersiella gruppen som egentligen är helt och hållet en ren affärsstrategi kopplar samman fans från 4 år till någonstans i 50-årsåldern.
Själv har jag gillat Kiss sedan 1984 då jag såg videon till "Heavens on fire" där Gene har sin übercoola yxbas. Nu har jag äntligen sett den på riktigt. Kiss har funnits i mitt musiklyssnade liv sedan dess. Imagen, musiken och hela mytologin är oöverträffad i musikhistorien. Den håller till och med nu när man vet hur dom ser ut, att Kiss är en stor affärsdrivande maskin och att de sparka medlemmar och ersätter dem med nya i samma kostymer och smink.
Men Kiss är alltid Kiss. Någonting större än livet självt.
Först står dom och pratar med varandra på parkeringen. Dom verkar ha varit gifta länge. Sen går hon och ställer sig på perrongen. Han ställer sig på andra sidan. Spåren löper mellan dom. Dom står tio meter från varandra och säger ingenting i väntan på tåget. Plötsligt vänder han sig om och går.
Tåget är försenat.
Det är livligt på uteserveringarna. Människor suger i sig solstrålarna. Det är Springpride i staden. En kärleksmanifestation. När kärleken visar sig i andra former än den förväntade så provocerar den de kärlekslösa. Jag rör mig i folkmassan.
Det är lätt att skapa oro i samhället.
Jag rör mig i ovetandets tid. Väntans tid. Jag läser det här och inser att snart står urtidsapan och knackar mig på axeln. Igen. När jag lade handen på igår fick jag svar. Magi.
Efter att ha sett den utmärkta dokumentären "Dox: Guerilla - kidnappningen av Patty Hearst" på SVT häromdagen så tänker jag att det verkar vara så löjligt enkelt att skapa kaos och oro i det demokratiska samhället.
Väldigt få kan ställa till med väldigt mycket.
Och det var i början på 70-talet.
Tänk vad man skulle kunna göra idag.
Fast kanske inte lika våldsamt. En konstgerilla kanske?
Kulturkommando Black Coffee.
Vi har inledningsvis följande krav:
Fria scener för kulturutövning i alla dess former
Nationalsången ska vara frijazz. Den får aldrig låta likadant två gånger.
Från Jersey City sänds WFMU dygnet runt. Du kan höra det på webben. Dom kallar det "free form radio" vilket nog är en fullständigt korrekt beskrivning. Det spretar något helt fantastiskt. Kollage, musik, ljudkonst och en massa prat. Det som sänds på nätterna är så pårökt att man undrar vad FCC säger.
För den som vill ha ett Eldorado 24 timmar om dygnet (och vem vill inte ha det?) är det här ett utmärkt alternativ.
Dags att ge er lite tips på musik jag lyssnat på den senaste tiden. Gammalt och nytt i en salig blandning. Alla plattor finns att lyssna på på Spotify som nu finns i en gratisversion som man själv kan få utan att bli inbjuden. Det gillar vi.
En kollega och jag diskuterade vad bra hiphop är. Vi kom fram till att bra hiphop är sådan musik som kan framföras av en MC och en DJ utrustade med en mikrofon och en uppsättning vinylspelare och mixerbord. 99% av dagens så kallade hiphop klarar inte det. Men A Tribe Called Quest klarade av det. Och därför lyssnade vi en eftermiddag på Low End Theory från 1991. Det blir knappt bättre än så här. Det är jazzigt, det svänger och är lika mycket poesi som musik.
När band hamnar i kris kan intressanta saker hända. Rolling Stones hamnade i klammeri med det brittiska skatteverket i början av 70-talet och blev tvungna att fly landet. Dom flydde till franska rivieran där de hyrde ett stort hus. I källaren spelades "Exile on main St" in i sus och dus. Desperata tider skapar desperat musik. Och storartad musik.
Det var när jag letade efter musik där Peter Dolving är inblandad som jag snubblade över tyska Long Distance Calling och den här fantastiska plattan som heter "Satellite bay". Här snackar vi prettorock av stora mått. Långa låtar som masar sig fram i makligt tempo som ibland exploderar i massiva gitarrpartier. Det är helt makalöst bra.
Män med skägg som gör musik kan man nästan alltid lita på. Band Of Horses har nu släppt sin nya skiva "Infinite arms" som är en platta jag kommer att spela på semestern när jag sitter på altanen med goda vänner i den varma julikvällen och grillar och dricker ett gott vin eller en kall öl. Det är själfullt, gediget och ett verkligt hantverk. Man hör sällan sådant idag.
Tillbringar en halvtimme på Försäkringskassans "servicecenter" för att bringa klarhet i en försvunnen vabbdag. Folk irrar runt med kölappar i handen. Det är 20 stycken före mig. Fyra av sju serviceplatser är bemannade.
Det går långsamt.
När det är min tur förklarar jag mitt ärende och får tillsvar att det håller på att utredas. "Men det var ju två månader sedan jag skickade in pappren" säger jag lite indignerat. "Ja men det är vad jag kan se här på min skärm" konstaterar den vänliga damen och ber om mitt mobilnummer. Tydligen ska någon som vet något ringa upp mig.
Nu törs man inte ha mobilen avstängd på några veckor...
En av slutsatserna är dock att det egentligen inte behövs bemannande servicecenter eftersom dom som jobbar där inte kan svara på något ändå. Kan det vara så att dessa servicecenter faktiskt är en arbetsmarknadsåtgärd? Utredningar och beslut görs någon annanstans. Oklart var dock.
Värmen sveper in. Människors blick tinar upp. Jag lyssnar på Patti Smith. Folket har makten. Jesus dog för någons synder men inte mina. En dröm om liv.
Jag tror inte på kompromisser.
Samhället är byggt på sådana. Mellanvägen. En lagom avvägning. En urvattnad grundtanke. Resultatet är att det inte finns energi för någonting längre. Inga visoner. Inga stora idéer om hur det skulle kunna vara.
Och vi är olyckliga. Vi lever för att åka till de stora handelsplatserna utanför städerna för att konsumera. Jag ser barn växa upp i dessa handelsområden och jag tror att barn blir sjuka av att se så mycket ohämmad konsumtion. Köp dig fri, köp dig lycklig.
Den enda stora vision som finns i staden nära mig är ett enormt handelsområde med ett folkhemstempel i mitten.
Där kan alla sköpa samma saker så att allt ser likadant ut. Det är den enda viljan. Att skaffa ett opersonligt hem som ser ut som grannens.
Jahve stavas I.K.E.A.
Och hans profet är Billy där frälsningen innebär att böckerna vänder ryggarna åt oss.
Jag minns det ganska väl. Jag hade tagit bussen till Västerås för att köpa en enda skiva. Det var i februari. Vägarna var täckta med ett tunt lager is vilket gjorde vägarna glashala. Jag halkade hemmåt med skivpåsen under armen. När jag kom hem lade jag skivnålen på den roterande svarta cirkeln och lyssnade intensivt.
Do you like the dark Do you like the way it moves Do you come alive when neon Kills the sun
Are you hypnotized Part of the illusion Oh, see how they run
It's the mystery Poetry and passion Innocence and fashion Revolution Evolution ways
Night people
Skivan var "Dream evil" och bandet var Dio. Bandet som jag älskat alltsedan jag såg och hörde "The last in line" för första gången på Bagen i Sveriges Televsion 1984.
Dio är en av anledningarna till att jag älskar hårdrock så mycket.
Och Ronnie James Dio är och förblir den största sångaren av dem alla.
Nu är han död. Saknaden är större än jag någonsin kunnat föreställa mig.
En gång kom jag riktigt nära denne man. Det var i juni 2003. Jag skulle skriva en liverecension från Dios spelning i Västerås. Skivbolaget hade fixat in mig på presslistan men när jag kommer till entrén säger Björn Carlsson som arrangerade spelningen till tjejen i kassan att "han ska ha fotopass också". Och plötsligt står jag där med ett stort klitermärke på bröstet som ger mig tillträde till fotodiket direkt framför scenen. Jag är skyldig Björn ett stort tack för detta.
Jag har en fånigt liten kamera med mig. Men jag inser snabbt att det här är en chans jag aldrig kommer att få igen. Så en halvtimme senare står jag där tillsammans med ett gäng pressfotografer med klasar av systemkameror runt halsen. Vi får stränga förhållningsorder om att bara ta bilder under de tre första låtarna. Och ingen blixt. Då åker vi ut direkt.
Spelningen börjar. Det finns inga ord för att beskriva känslan att stå precis nedanför Ronnie James Dio. Hade jag sträckt fram handen hade jag kunnat ta på hans fötter. Så nära stod jag. Jag tar inte en enda bild under första låten. Jag är helt paralyserad. Det var en fullständigt omskakande upplevelse att höra den där rösten tränga igenom allt vad monitorer och PA heter. Under ett kort ögonblick tittar han ner på oss i fotodiket och ler snett mot oss. Sedan försöker jag fånga honom med min lilla kamera. Resultatet blev väl så där. Suddigt och ur fokus. Men känslan finns där. En av dem ser du här ovan. Han ser overklig ut.
Men Ronnie James Dio var inte verklig.
Igår förlorade han kampen mot cancern. En hel hårdrocksvärld sörjer en av sina verkligt stora legender. En del av hårdrockens själ dog igår.
Och jag känner mig märkligt berörd av detta. När jag läste pressmeddelandet ryste jag till i hela kroppen. Det kändes så overkligt. Men inte oväntat. Sorgen är stor.
Dio skrev några av hårdrockens verkliga klassiker med grupper som Rainbow, Black Sabbath och med gruppen Dio. Han var en utmärkt textförfattare som skrev texter som hade själ och hjärta.
Och han sjöng dem med den där rösten som varje gång jag hör den ger mig gåshud.
Sov gott Ronnie James Dio. Vi kommer att sakna dig.
För några nätter sedan drömde jag att jag var på väg hem. Jag satt i en bil på väg genom en skog. Det var skymning. Jag kände inte riktigt igen vägen men visste precis var jag skulle åka. Det var som om vägen hade sina spår i mig redan.
Så kör jag upp på gården. Jag stänger dörren och då kommer barnen springande emot mig. Jag verkar ha varit borta hela dagen. Huset ligger utanför. Inte isolerat men ändå på behörigt avstånd från allt annat. Barnen kramar mig och jag ser K i dörren. Sen vaknar jag.
Känslan lever kvar i mig hela dagen. Ungefär så som jag allt mer börjar känna inför rätt mycket. Jag längtar efter avståndet. Det avstånd som tillåter att man kan koncentrera sig på det väsentliga i livet. Familjen, kreativiteten.
Jag vill skriva en självständighetsförklaring. Ett manifest för min egen frihet.
Och jag längtar långt långt bort härifrån.
*
Just nu händer det lite på Reflektor igen. Passa på att läsa. Snart kan det försvinna igen.
Det är kanske fågelsången eller solen. Det spelar egentligen ingen roll. Det är nu det händer. Den verkliga islossningen. När de första 20 graderna sveper ner på stadens gator. Människorna hittar ut. Börjar umgås. Kommunicerar.
Efter en lång dag som också handlar om kommunikation vill jag inte kommunicera. Jag går ut i trädgården istället och rensar ogräs. Det är meditativt.
De senaste dagarna har jag hittat ny musik. Long Distance Calling. Tänk Isis. Shoegaze. Man njuter av de långa partierna med lugn och man välkomnar den förlösande eruptionen av gitarrer. Det är kompromisslöst.
Jag gillar dom som inte kompromissar med sin konst. Därför är jag glad att jag hittills fått två ja tack fråm gästskribenter på den här bloggen till sommaren. Två personer som jag upplever som ganska kompromisslösa. Fler tillkommer.
Vi kastar galna idéer över lunchbordet på jobbet. Saker man skulle kunna göra. Eller i alla fall ge andra förutsättning att göra. Vi skrattar mycket. Inser vilka effekter det skulle kunna få.
När jag hör ordet kulturpolitik kryper det dock i mig. Det är bara totalitära stater som kontrollerar kulturen med politik. Många är bekymrade över att de konservativa i England inte har någon kulturpolitik. Jag säger att det kanske bara är bra. Då kan folk få göra vad dom vill. Utan avsaknaden av kulturpolitik skulle vi inte ha punken idag.
Kultur är kommunikation.
Kultur är gemenskap.
Gemenskap är samhället.
Samhället bör ha en strategi för att försäkra det fria skapandet hos människor. Men det är inte samma sak som politik.
Det är så lätt att falla utanför ramen. Små handlingar som provocerar den rådande konventionen.
*
En flyktig bekant från min uppväxt åker med tåget. Han var fåfäng då och han är fåfäng nu. Något år äldre än mig. Han har en överkamning.
*
Fyraåringen gillar Gene Simmons. Han konstaterar att Gene är coolast på omslaget till "Destroyer" eftersom han har drakstövlar. Dom andra har "klackskor och strumpbyxor". När jag säger att det finns killar som har det också ibland tittar han på mig sen skrattar han. "Jag vill ha drakskor" säger han sen.
Vad ska man säga? Det var den bästa spelning med The Haunted jag har varit på. Och en av de bättre spelningarna överhuvudtaget på ett bra tag. Mangel!
Jag orkar faktiskt inte utveckla det mer än så och med utmärkte västeråsfotografen Mattias Nilssons bild av Dolving från gårdagen. Den säger egentligen allt vad det handlade om...
Ikväll drar jag på spelning med The Haunted. Ett av landets bästa band på scen i Västerås. Att missa det skulle vara tjänstefel.
Med anledning av det så passar jag på att uppdatera intervjuarkivet med de två intervjuer jag gjort med bandets sångare Peter Dolving. En ganska intressant herre med många åsikter.
Jordklotets drottning Lady Gaga har landat i Sverige. Allas nya älskling. Mer ett fenomen än något annat. Hon spås bli lika inflytelsrik som Madonna. Likheterna är många. Integritet, originalitet och intelligens.
Och hon börjar bli en verklig maktfaktor. På Twitter har hon 3.7 miljoner följare. Att hon har så många som lyssnar på hennes ord varje dag har makt. Så är det. Den som kontrollerar media kontrollerar kulturen.
Jag erkänner att jag faktiskt gillar henne just för att hon mer är ett koncept. På samma sätt som Kiss. Eller Marilyn Manson. Musiken är harmlöst trallvänlig. Utstyrslarna fullständigt over the top och oftast fantastiska.
Kvällstidningarna gör sitt bästa för att ta ner henne på jorden genom att tjata om hennes riktiga namn, gamla bilder där hon ser ut som vem som helst.
Jag undrar varför.
Behöver inte världen sina ikoner längre?
Artister som är större än livet självt. Som blir ett begrepp och en tanke.
Vi gör som vi alltid har gjort. Med Jesus och Michael Jackson. Vi hyllar dom och sen försöker vi ta livet av dom. För det mesta lyckas vi.
Jag hoppas att Lady Gaga står emot allt det där. För i tider av askmoln, oljeutsläpp, ekonomiskt kaos, valrörelse och audition till Idol så behöver vi något som tillåter oss att fly bort från allt elände.
Och vi kommer att behöva det en lång tid framöver verkar det som.
Det sista hon gör innan hon kliver av tåget är att måla sina läppar. Det sista han gör är att dra handen genom håret och slå ihop sin bok. Jag känner efter om nycklarna ligger i fickan. Det gör jag alltid. Alla har sina vardagliga vanor.
Av gammal vana utser Gunnar Bolin till kulturkorrespondent för P1. Han ska rapportera från Kulturen. Var nu den kontinenten ligger. Kulturjournalistiken är inkontinent. Den pinkar ständigt på sig själv och ser lika förvånad ut som du och jag när det händer. All kultur är kissnödig.
Jag saknar redan imorgon. The Haunted på scen. Innan dess god mat och några kalla i gott sällskap. Detta innan våldet mot trumhinnorna som kommer att bli ljuvligt. Det var för länge sedan nu.
Stand up. Face agony. My life. Can be more than a lie. I pledge. Allegiance to none. My Life. Is mine alone.
Kaffet flyter ut i ådrorna och lindrar. Låter koffeinet verka i det tysta. Igår körde jag ner fingrarna i den kalla marken och kände hur jorden fastnade under naglarna. Aldrig så vaken som då. Hittade en spindel stor som en tumme som vävde sitt nät mellan stenarna. Vi stirrade på varandra. Sen gick vi åt var sitt håll.
Solen bryter in genom fönstret. Jag ser partiklar flyta i luften. Det ser ut som en reva till ett universum. Sonen tittar fram under täcket och frågar om vi är lediga idag. Det är så tragiskt på något sätt att en fyraåring redan längtar till ledigheten. Är man fyra år så borde allt fortfarande vara en lek.
Vi syr fast vardagen alldeles för tidigt på våra barn.
Molnen radar upp sig utanför. Som tåg över den blå himlen vandrar dom västerut. Man kanske skulle följa deras exempel och vara gränslös emigrant. Fjäderlätt passera alla gränser som satts upp i våra huvuden. Låta vinden föra oss dit den vill.
Jag tror att vinden är god.
Coltranes saxofon härbärgerade en vind från ovan.
På tåget sitter en kvinna utan bakgrund. Jag undrar hur det känns att sakna sitt verkliga ursprung. Att inte veta hur marken man föddes på ser ut. Att livets första lukter inte finns lagrade i hjärnan. Att bara för en kort stund blivit smekt av sitt eget språk.
Även om du lägger pusslet i efterhand så saknas alltid den första biten.
Det är besynnerliga tider. Alla längtar efter värmen. Hormonerna ligger i startgroparna. En del har tjuvstartat. Våren är ungdomens tid. Alla blir unga. Till och med det medelålders paret som går förbi mig på trottoaren. De håller varandras hand och ser skamlöst nyförälskade ut trots att de säkert har varit gifta i 30 år.
Bakom husknuten hörs Miles trumpet. Summertime...
Jag läser Patti Smiths memoarbok "Just kids". Om hur hon som väldigt ung av en slump stöter på Robert som blir hennes livs första stora kärlek. Hon berättar om fattigdomen och misären. Men det överskuggas av den inledande frenesin av kreativitet, skapade och passion. Dom bygger ett näste åt sig själva där de sitter uppe hela nätterna och tecknar. De umgås med andra konstnärer. De lever två liv. Ett på dagen då de jobbar och sliter och ett på natten när de låter konsten vara ljuset under natthimlen.
All sker i New York City i slutet på 60-talet.
Den tid då ungdomen var som yngst. Den tid då giganter vandrade på jordklotet.
Jim Morrison. John Lennon. Andy Warhol. Janis Joplin. Jimi Hendrix. Och Miles.
Jag flyter bort i alla dessa minnen. Jag försöker lösa upp mina atomer och ta mig tillbaka i tiden. Men nuets möjligheter håller mig kvar. Lägger jag handen tätt intill känner jag ett annat liv. Någon som gör sig allt större plats i världen och som ivrigt söker vägen ut i det stora.
Jag har inte lyckats få tanken på den där alternativa karriären som barista ur huvudet. När jag funderar lite närmare på varför jag någon gång i livet skulle vilja stå bakom kaffedisken kommer jag fram till följande.
Kaffe är gott. Det har blivit en livsstil att dricka kaffe. Jag skulle vilja ha ett litet hak där kaffet och det sociala kaffedrickandet står i centrum. En oas där man kan träffas och ta en kopp java i tio minuter och sen dra vidare. Jag vill ha en vacker kaffemaskin som har kromade detaljer och träpaneler som står och pyser och puttrar. Och bra musik i bakgrunden. På kvällarna kan man ordna små intima spelningar med coola jazzband. Ibland kan man bjuda in till beatpoesikväll.
Alltså de här filmerna får mig att vilja starta en kaffebar där jag bara skulle stå hela dagarna och koka perfekt kaffe till folk. Dags att se över hur man blir barista....
Är det bara jag som finner det djupt ironiskt att gulfkusten i USA nu riskerar att dränkas i olja? Att det finns ett uns av poetisk rättvisa? Att det oljehungriga USA nu riskerar att sätta råoljan i halsen?
Samtidigt är det så oerhört tragiskt att den kultur som finns i södra USA som är värd att bevara (jazzen, maten, det franska arvet) nu får ännu ett knivhugg.
*
Provkörde sonens gamla vrålåk i helgen inför leveransen i juni. Kändes retro.
Jag tycker att den nya versionen av Spotify är ett rejält lyft. Den sociala dimensionen är fantastisk. Att se sina vänners spellistor är väldigt inspirerande. Och ibland skrämmande...
*
Att rensa rabatter och grönsaksland från vintern är meditativt och rogivande.
*
Arbetsvägraren Maria Schottenius intervjuar Lena Endre i söndagens DN. Båda var tongivande debattörer efter Ekots avslöjande om sexuella trakasserier inom svensk teater. Bådas attityd verkar vara att man som kvinna faktiskt får tåla lite tafsande. Dom hävdar att det bara är ett litet problem. Som jag har förstått Ekots, statistiskt förvisso lite klena, undersökning så rör det sig om cirka 500 personer som upplevt sig trakasserade och kränkta.
I vilken annan yrkesgrupp skulle det vara okej?
Jag tycker att både Endre och Schottenius kränker dem som faktiskt har drabbats.
*
Appropå sextrakasserier och stenåldersbeteende. Har äntligen börjat titta på första säsongen av Mad Men. Det har liksom inte blivit av förrän nu. Får säkert anledning att återkomma till det senare.
Nu gör jag skrivuppehåll på den här bloggen för sommaren. Det finns andra saker som jag vill ägna min energi åt inom den närmaste framtiden. Som att bli pappa för andra gången. Måla huset. Lyssna på musik. Läsa böcker. Njuta av god mat och dryck. Odla mina egna grönsaker.
Sonen kutar runt bland alla grejer och pekar ivrigt så fort Genes ansikte syns. Lite längre bort står ett gäng medelålers herrar och diskuterar. Jag tjuvlyssnar lite och inser att en av dem verkar ha sett Kiss redan under tidigt 70-tal i USA.
